Geografi grundläggande kunskaper
1. Grundläggande - kartkunskap
För att förstå och beskriva jorden använder vi en karta, vilket är en förminskad avbildning av verkligheten. Läran om att framställa kartor kallas för kartografi. Eftersom jorden är en rund glob men kartan är platt, måste kartritaren göra en kartprojektion, vilket är en metod för att platta ut jordytan. Det finns inga perfekta projektioner, utan ytor eller former blir alltid lite förvrängda. Hur vi ritat kartor har förändrats genom historien; våra historiska världsbilder visade förr ofta det egna landet i centrum eller jorden som en platt skiva.
För att orientera oss på kartan använder vi väderstreck: norr, söder, väster och öster. Vi har också två geografiska punkter längst upp och längst ner på jordgloben: nordpolen och sydpolen. Mitt emellan dem går en tänkt linje som kallas ekvatorn, vilken delar jorden i ett norra och ett södra halvklot. För att ange en exakt plats på jorden använder vi ett gradnät bestående av längdgrad (longitud) och breddgrad (latitud). Breddgraderna går parallellt med ekvatorn, medan längdgraderna går mellan polerna. Utgångspunkten för längdgraderna kallas nollmeridianen Greenwich, som går genom Greenwich i London. Idag behöver vi sällan leta manuellt på papperskartor, utan vi använder GPS (Global Positioning System) i våra telefoner och bilar för att positionera oss med hjälp av satelliter.
När vi tittar på kartor möter vi olika karttyper. En topografisk karta visar hur terrängen ser ut i verkligheten med vägar, sjöar och höjdskillnader. Tematiska kartor visar istället ett särskilt tema, till exempel befolkning (var människor bor) eller kulturgeografi (hur människor använder jorden). En karta har också en skala som visar hur mycket verkligheten har förminskats. En storskalig karta visar ett litet område i detalj (som en orienteringskarta över en skog), medan en småskalig karta visar ett stort område med lite detaljer (som en världskarta i en atlas). Genom att kombinera detta studerar vi naturgeografi, det vill säga landskapets och naturens egna former.
2. Grundläggande - klimat och väder
När vi pratar om naturen på jorden måste vi förstå skillnaden mellan väder och klimat. Väder är vad som händer i atmosfären just nu eller under en kort period (som regn eller solsken idag), medan klimat är det genomsnittliga vädret mätt över en lång tidsperiod, oftast 30 år. Jordens klimat styrs mycket av växthuseffekten, vilket är atmosfärens förmåga att hålla kvar värme från solen. I Sverige påverkas vi dessutom starkt av Golfströmmen, en varm havsström som transporterar värme från Mexiko och gör att vårt klimat är betydligt mildare än på andra platser på samma breddgrad.
Klimatzoner
Jorden delas in i fyra stora klimatzoner:
Polarzonen: Ligger längst i norr och söder. Här råder polarklimat, vilket innebär långa, mycket kalla vintrar och att marken i viss utsträckning täcks av is.
Tempererade zonen: Har stor skillnad mellan fyra tydliga årstider. Här finns tempererat klimat, som kan delas upp i kustklimat (svala somrar och milda vintrar nära havet) samt inlandsklimat (varma somrar och kalla vintrar långt från havet).
Subtropiska zonen: Varma områden med lite nederbörd. Här hittar vi subtropiskt klimat samt det behagliga medelhavsklimat som ger varma, torra somrar och milda, regniga vintrar.
Tropiska zonen: Ligger kring ekvatorn. Här råder tropiskt klimat, vilket innebär hög värme och mycket regn året om, utan några riktiga årstider.
3. Fördjupning: Klimat, väder och naturtyper
Klimatet formas av hur solen lyser på jorden. När solen står i zenit lystrar solstrålarna rakt ovanifrån i 90 graders vinkel, vilket sker kring ekvatorn och ger extrem värme. Det skapar kraftiga vindsystem som kallas passadvindar, vilka blåser från subtropiska områden in mot ekvatorn. I extrema fall kan kraftiga väderfenomen uppstå; en tromb (eller tornado) är en roterande vindvirvel över land, medan en enorm orkan bildas över varmt hav.
Vädret formar också landskapet i en specifik region (ett större område) eller på en viss ort (en specifik plats). Om en fuktig luftmassa möter ett högt berg tvingas luften uppåt, kyls av och släpper ifrån sig regn på bergets framsida. När luften passerar berget är den torr, vilket skapar en torrare regnskugga på baksidan. Vattnet i haven styrs i sin tur av tidvatten (ebb och flod) där månen och solens dragkraft får havet att stiga och sjunka. Ett betydligt farligare havsfenomen är en tsunami, vilket är en jättevåg som uppstår efter en jordbävning på havsbotten.
När floder rinner ut i ett lugnt hav eller i ett sund (ett smalt vattenområde mellan två landmassor) tappar vattnet fart och släpper ifrån sig partiklar av slam. Detta bygger upp ett delta, som bildar en bördigt uppbyggd landyta perfekt för odling. Där marken däremot är näringsfattig är det svårt för växter att gro.
Klimatet skapar helt olika naturtyper tvärs över jordens kontinenter:
I de allra kallaste områdena råder permafrost, där marken är frusen året om, och växtligheten består av trädlös tundra. Där det är något varmare men fortfarande svalt växer lövskog. I torra områden hittar vi stäpp (stora grässlätter) eller helt vegetationslösa öknar. I den tropiska zonen växlar landskapet mellan savann (öppna gräsmarker med enstaka träd) och tät, regnrik regnskog.
4. Grundläggande - inre och yttre krafter
Jordens yta förändras ständigt av två huvudkrafter: yttre krafter som bryter ner, och inre krafter som bygger upp.
Exogena (yttre) krafter
De exogena krafterna arbetar på jordytan och bryter sakta ner landskapet genom vittring (när berg spricker sönder av frost eller kemikalier) och erosion (när nötta partiklar transporteras bort av vatten, vind eller is). En rinnande flod kan forma en djup V-dal i bergen, medan en tung, rörlig glaciär hyvlar ur berget och skapar en rundare U-dal. När floden meandrar – alltså slingrar sig fram – skapar den kurvor som kallas meander eller flera meandrar, och vid flodmynningen bildas ett delta.
Längs havens kuster nöter vågorna på bergen och kan bilda branta stup som kallas klint, eller stänga in grunda havsområden bakom sandryggar så att det bildas laguner och utskjutande sandrevel. Om marken är instabil kan plötsliga massrörelser ske i form av ett skred (där hel jordmassa glider) eller ett ras (där enskilda stenar eller block faller).
Endogena (inre) krafter
De endogena krafterna kommer från jordens inre värme och bygger upp nya landformer. För hundratals miljoner år sedan satt alla jordens kontinenter ihop i en enda superkontinent som kallas Pangea. Idag vet vi genom teorin om plattektonik att jordens yta är uppdelad i kontinentalplattor som rör sig.
Jorden är uppbyggd som en lök: ytterst finns en tunn jordskorpa, därunder en het och segflytande mantel, och i mitten en mycket varm kärna. När smälta bergarter – magma – tränger upp ur jordskorpan bildas en vulkan som får vulkanutbrott. När plattorna krockar eller glider längs varandra uppstår jordbävningar. Dessa skakningar mäts med en seismograf, och skalvet anger man ofta i styrka enligt Richterskalan.
När jordskorpan spricker bildas en förkastning. Om ett område mellan två sprickor pressas upp bildas en höjd som kallas horst, medan ett område som sjunker ihop bildar en gravsänka. I länder som Sverige har vi dessutom landhöjning, där marken fortfarande sakta reser sig efter att ha tryckts ner av den tunga inlandsisen under istiden. När isen smälte lämnade den efter sig stora vallar av sten och grus vid sina kanter – dessa kallas för ändmorän.
