-elevexempel
Hej, mitt namn är Torulf och jag är 45 år. Jag är ensamstående far till två underbara döttrar, Gertrud, 8 år, och Olga, 6 år. Jag är smått överviktig och har ett päronformat ansikte, jag brukar ofta få kommentarer om hur blek jag är, jag har ett dåligt pigment. Mitt hår är rött och matt, mina ögon smaragdgröna. Jag tycker att jag har en relativt liten mun och mina läppar är smala.
Jag är en empatisk och social individ, jag anser mig själv vara en intellektuell person. Jag skulle beskriva mig själv som en aning lat, jag sitter gärna ner om jag får chansen, att motionera är inte min sak, men för mig är det viktigt med en bra hållning, att lunka fram är oacceptabelt.
Jag bor i en mysig lägenhet med fem rum i Stockholm. Det är inte bara jag och barnen som fyller ut golvet, jag älskar djur, men Olga är pälsallergiker. Vi har tre vattensköldpaddor, en ödla och två dvärgpapegojor, och låt oss nu inte glömma mina underbara grannar. Det är tant Agda, hon är snart 90 år, men hon är alltid pigg, glad och hjälpsam, hon bevisar sannerligen att åldern inte är mer än ett par siffror. Sedan har vi Mikael och Pia, det är ett ungt par som nyligen flyttat in, och än så länge så tycker jag att de verkar vara otroligt härliga människor.
För bara ett år sedan råkade jag ut för en olycka, det var en mordbrand i en utav de nybyggda lägenheterna här i trakten. Jag råkade vara på rätt plats den rätta tiden. Jag räddade ett liv. Elden slöt sig kring hela byggnaden, brandmän kämpade för att få ut alla människor ur huset. När alla var ute såg jag honom. Det var en liten igelkott, han var omringad av eldflammor och rök, jag kunde bara inte låta honom slukas av elden. Jag kastade mig spontant in i de allt mer stigande lågorna med armen framför mitt ansikte. Jag minns hur rädd jag var, men det fanns inte tid till att tänka på sig själv, jag ville bara rädda den stackars igelkotten, och, jag lyckades.
Dagen därpå stod det som förstasidan i tidningen ”Galen man kastar sig in i mordbranden för att rädda en igelkott – Hjälte eller idiot?” Hur kan man ens ställa en sådan fråga?! Alla liv är värda lika mycket, vare sig det må vara en människa, myra eller, likt fallet, en igelkott. Jag kom dock inte ur branden helt oskadd, det lämnade kvar stora ärr på min högerkind. Trots det att jag är stolt över min insats, så tycker jag inte om när folk stirrar på mina ärr, därför brukar jag vid vissa tillfällen sminka över det.
Har jag nämnt att jag är en mästare i köket? matlagning är min stora passion! Jag har ett stort intresse av mat, jag gillar att läsa om det, laga det och också självklart gillar jag att äta det. Jag trivs verkligen i köket. Det skulle vara underbart att få jobba som kock och dela med mig av min talang till andra, men jag har länge haft en dröm om att bli rockstjärna, att få stå där uppe på en stor scen med miljontals av fans som hyllar en som en gud, bara tanken av att stå där uppe och se ut över publiken medan jag sjunger en betydelsefull låt får mig att rysa, vilken känsla! Jag skulle vilja vara precis som Gene Simmons, han är grym!
Trots att jag inte är så händig så jobbar jag idag med snickeri. Jag lämnade posten som yrkesmillitär för att gå vidare, och påtal om det förflutna. Vi har ju alla hemligheter.
För drygt sex år sedan när Olga var nyfödd, var jag på en affärsresa i Ryssland, det är i alla fall vad min far har berättat. Jag drabbades där av en svår minnesförlust. Det sista jag kunde minnas när jag vaknade upp på sjukhusbädden var en mans röst som sade ”Ge mig koden, annars”, därefter minns jag en högljudd explosion, sen svartnade allt.
Läkaren och pappa har försökt få mig att komma ihåg så mycket som möjligt, men alla mina minnen är som bortspolade. Jag minns bara några få bardomsminnen och min mammas utseende, hennes röst. Jag har inga minnen alls från mina barns födelse, jag kommer inte ens ihåg mitt bröllop, jag har ju inte alltid varit ensamstående.
Jag har svaga minnen av min fru, hennes mörka hår och blåa ögon kommer jag ihåg. Jag har sagt till mina barn att deras mor befinner sig uppe i himmellen, och att hon vakar över oss, men det är inte hur sanningen lyder. Efter minnesförlusten fanns hon bara inte kvar, hon var spårlöst försvunnen, min Marianne hade lämnat mig och våra barn. Det var lättare för mig att säga till barnen att hon inte fanns på jorden, lättare än att möta deras sorg om att ha blivit övergivna.
En sak jag minns från min barndom var att jag var usel på musiklektionerna i skolan. Min mamma som ville att jag skulle varar en högpresterande elev ville att mina dåliga musikbetyg skulle upphöra. Jag fick ständigt ta hem rapporter om att jag hade dålig taktkänsla och vägrade att sjunga. Mamma tvingade mig att börja ta musikkurser, jag fick välja instrument själv. Jag blev irriterad och lite arg på mamma, och valde därför det mest störiga instrumentet jag kunde tänka på, säckpipa. Till min förvåning visade det sig att säckpipa var som gjutet för mig, det visade sig att det faktiskt var riktigt roligt, jag blev en duktig säckpipspelare.
För ett par år sedan gick jag med greenpeace, djuren och miljön är för mig bland det viktigaste vi har här i världen, men vi människor förstör vår egen levnadsyta, vi kommer tillslut att utplåna oss själva, omedvetna och dumma som vi är.
Det är tufft att vara ensam ibland. Jag har två barn att ta hand om, och jag kan inte påstå att dom är lättskötta. Skor i vardagsrummet tallrikar och glas i sovrummen, ordningen är inte på topp i vår lilla 5a. Jag kan dock erkänna att jag själv inte är den mest ordningsamma människan här på jorden. Jag är dålig på att städa och plocka. Jag har ett dåligt morgonhumör och är då inte trevlig att handskas med, mitt tålamod finns inte när jag är trött.
Sedan incidenten i Ryssland har jag lidit av syndromen, eh... hippi... sesqu...ippeda...iofobi, *andas* hippopotomonstrosesquippedaliofobi, det är en fobi för långa ord, du kan tänka dig att det är svårt att förklara för folk vad man jag har för fobi, många ser det som något underhållande, men det är faktiskt skräckinjagande. Jag brukar på grund av detta låta bli att läsa romaner och svåra texter, vilket är konstigt eftersom att min far berättat att jag förr, innan olyckan, brukade läsa tonvis med böcker.
När jag inte jobbar är jag hemma och umgås med mina döttrar, vi brukar hyra film och äta hembakad pizza. Det har blivit en dålig vana, vi köper jämt skräpmat och godis, det har utvecklats till något slags beroende, och det skrämmer mig lite, jag vill att mina barn ska vara hälsosamma och må bra.
Om det är något som jag verkligen tycker om så skulle det nog vara julen. Jag blir så lycklig utav att ge och få. Barnens uppspelta leenden och nyfikna blickar får mig att känna mig lyckad. Om ändå Marianne kunde varit där och delat upplevelsen med mig. Jag sörjer varje dag bortkommandet av henne, men jag har gett upp hoppet om att hon skall komma hem.
Även om jag har ett tragiskt förförflutet så lever jag med glädje för det jag har, mina döttrar, mina ambitioner och mina livsdrömmar, det är det som får mig att stiga upp ur sängen varje morgon och somna med ett leende på natten. Jag är trots allt en väldigt glad och sprallig person med många vänner och få ovänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar