Litteraturhistoria Realismen, naturalismen

 

Realismen

Denna period inom litteraturen varar mellan ca 1830 och 1910.

Realismen betecknas av en strävan efter att skildra omvärlden så realistiskt som möjligt, det vill säga ur ett objektivt och vetenskapligt perspektiv.

Realismen uppkom som en direkt reaktion mot romantiken och dess fantasi och naturmystik. Verklighet och fokus på fakta ligger alltså till grund för realismen (liksom det gjort under Upplysningen). Författarna och konstnärerna sökte sig till miljöer där vanliga människor vistades.

En annan orsak till att realismen uppkom var att det skedde en hastig samhällsutveckling, där en stor del av befolkningen flyttade in till storstäderna i samband med att jordbruket omvandlades och industrier växte fram. Med urbaniseringen och det nya arbetslivet kom också nya problem i den stora staden. Fattigdom hade alltid funnits men i staden blev människor även mer anonyma och utsatta.

I fabrikerna rådde mycket dåliga arbetsvillkor och de långa arbetstiderna styrde människors liv. Extrem fattigdom och barnarbete var vanligt. Det var ofta denna verklighet som de realistiska författarna skrev om, den vanliga människans problem

Det blev vanligt att man riktade kritik mot samhället och att man skildrade samhället exakt som man såg det, utan att få det att låta bättre på något sätt. Realistisk litteratur fokuserar på vanliga personer istället för att som romantisk litteratur handla om ädla hjältar och fantasifulla sagomiljöer. Läskunnigheten ökade i samhället och därmed fick författare även möjlighet att skriva för vanliga människor.

Typiska drag hos realismens litteratur

• En reaktion mot Romantiken. ”Industri, vetenskap och framtidstro, samt problemen detta medför”.
• Författarna ville skildra verkligheten som den var: exakt återgivna detaljer.
• Konkretion (talgoxe i stället för fågel).
• Läsning av skönlitteratur blev ett folknöje.
• Debatterar aktuella samhällsfrågor.
• Skrev om vanliga människor och miljöer, vardagens problem.
• Skildrar städernas baksidor: fattigdom och tristess.

Realismen 18 min

Realism och naturalism 5.30

Naturalismen var en litterär rörelse under 1800-talets senare halva, och kan beskrivas som en radikal form av realism inom litteraturen, som påverkad av tidens naturvetenskapliga strömningar tog fram manifest för hur litteratur skulle skrivas. /Wikipedia

Honoré de Balzac

Honoré de Balzac  (1799–1850) var en fransk författare och en av realismens förgrundsgestalter. Han hade ett skarpt sinne för detaljer och var en enastående betraktare av mänskligt beteende. Många av hans verk präglas av den krassa insikten om att det mesta i människors relationer handlar om pengar. 

Med sin realistiska stil och noggrant återgivna miljöbeskrivningar var han före sin tid och många stora författare kom att inspireras av honom, däribland Émile Zola och August Strindberg. Balzacs största epos utgörs av Den mänskliga komedin så benämnd efter Dante Alighieris La divina commedia  Den gudomliga komedin (1308–1321). Mest känd, och ofta sedd som flaggskeppet i denna produktion, är nog Pappa Goriot från 1835.

Charles Dickens 

historiesajten.se

Charles Dickens (1812-1870) var en brittisk författare som blev känd för sina humoristiska skildringar och sitt sociala patos. Dickens blev otroligt populär och respekterad redan under sin livstid. Charles Dickens föddes i Portsmouth men levde större delen av sitt liv i London. 

Flera av hans mest kända böcker handlar om pojkar som måste kämpa med stora svårigheter som barn, men som det går bra för till slut exempelvis Oliver Twist och David Copperfield. Dickens skrev för en stor publik och blev mycket populär. Många av hans böcker går bra att läsa även i dag. 

Dickens romaner var bland annat samhällskritiska. Han var en skarp kritiker av fattigdomen och de sociala orättvisor som fanns i det viktorianska samhället.Vid flera tillfällen uttalade han skarp kritik mot de sociala myndigheterna för den behandling som fattiga barn utsattes för. Han lyckades få igenom en del förändringar i London när det gällde barnhemmen. Wikipedia

Émile Zola 

Émile Zola (1840-1902) var en fransk författare och dramatiker. Han är bland annat känd för
att ha bidragit, med romaner och andra verk, till den litterära strömningen naturalismen.

Émile Zola började som efterromantisk poet, blev naturalismens centralgestalt och spelade en avgörande roll i Dreyfusaffären, bl.a. genom sin artikel ”J’accuse” (”Jag anklagar”) 1898 där han tog parti för den judiske officer som av det franska etablissemanget falskeligen anklagats för högförräderi.

Zola slog igenom med romanen Thérèse Raquin som är en naturalistisk skildring av bland annat begär, passion, otrohet, mord, kärlek och hat. Romanen Thérèse Raquin handlar om den unga kvinna, Thérèse, som tas om hand av madame Raquin.

August Strindberg

August Strindberg (1849-1912) är en av Sveriges mest berömda författare och dramatiker. Han var en allkonstnär som tog sig an journalistik, romaner, teater, konst, naturvetenskap och alkemi (guldtillverkning). Men han kan också i hög grad ses som en politisk gestalt vars åsikter och agerande påverkade - och i viss mån fortfarande påverkar - samhällsliv och kulturdebatt.

Strindberg gick till storms mot privilegiesamhället och hyckleriet kring överhet och kyrka. I romanen Röda rummet (1879) och satiren Det nya riket (1882) gisslas åtskilliga företeelser: tröga ämbetsverk, en titelsjuk adel, korrumperade journalister, inskränkta lantmän och fjäsket vid Oscar II:s jubelfester.

Anne Charlotte Leffler

Anne Charlotte Leffler (1849-1892) var en svensk dramatiker och författarinna som skrev under 
pseudonymerna Carlot, Valfrid Ek och Alrun Leifson. I sin samtid var hon också känd som Anne Charlotte Edgren. 

I början av 1880-talet var hon den mest spelade dramatikern i Sverige med dramer som Elfvan (1880), Sanna kvinnor (1883) och En räddande engel (1883), och räknades till de största svenska författarna.Vid 1880-talets början tog Leffler intryck av Émile Zolas naturalistiska tankar om litteraturen. Av honom inspirerades hon att skriva dramatik som byggde på "sanna analyser av den mänskliga naturen". 

Carl Jonas Love Almqvist 

Carl Jonas Love Almqvist var en mångsidig författare som skrev bland annat lyriska och dramatiska dikter, romaner, sagor, noveller, moraliska, politiska och pedagogiska avhandlingar, historieforskning och läroböcker. År 1839 gav han ut 'Det går an', där han ansågs angripa äktenskapets helgd eftersom han försvarade fri kärlek mellan ogifta. Binogifilm om Almqvist 5 min

Fredrika Bremer 

Fredrika Bremer anses vara den som introducerade den realistiska romanen i Sverige och hon ses som en pionjär för den svenska kvinnorörelsen. I sina romaner belyser hon den borgerliga kvinnans ofrihet och instängdhet i hemmet och i "Hertha" propagerar hon för kvinnors rätt till myndighet. 

Fredrika växte upp i ett borgerligt hem och upplevde tidigt kontrasten mellan mannens möjligheter och kvinnans instängdhet. För att finansiera sin sociala hjälpverksamhet skrev hon reportage och gav även ut berättelser, och därmed inleddes hennes framgångsrika karriär.