Litteraturhistoria, Modernismen, Remarque - På västfronten intet nytt

 

På västfronten intet nytt 

Den tyske författaren Erich Maria Remarque (1898-1970) skrev boken om första världskriget på ett sätt så
att ingen längre önskade sig krig. På västfronten intet nytt (1929) handlar om en gymnasielärare som inspirerar några tonåringar att ta värvning i armén. 

Enligt läraren kan de unga pojkarna ära landet genom att anmäla sig som frivilliga till kriget och vara soldater. Ingen av de unga pojkarna förstår vad krig innebär, men de lockas av äventyr. De tränas upp av en sadistisk officer innan de skickas ut i kriget. Den förnedrande träningen svetsar samma huvudpersonen Paul Bäumer och hans kamrater. 

Väl ute vid fronten blir tillvaron inte alls som de tänkt sig. De ger sig då och då ut i eldstrider där kamraterna dör som flugor. Sedan ligger de stilla i de hemska skyttegravarna i dagar, nätter, veckor och månader. 

Ibland får de åka hem men måste snart tillbaka till fronten. De få som slutligen återvänder hem inser att de aldrig kommer att finna sig tillrätta i ett vanligt liv. De är förstörda för resten av sitt liv av sina upplevelser. 

Remarque berättar rakt upp och ner om krigets hemskheter utan omskrivningar. Genom att bara beskriva blir berättelsen effektiv. Bilden av kriget som växer fram är tydlig och det går inte att bortförklara att krig är förfärligt. När Hitler kom till makten var På västfronten intet nytt, en av de första böckerna som förbjöds och tyskarna gjorde bokbål av dem. 

Det långa skyttegravskriget vid västfronten kräver varje dag stora offer trots att det i nyhetsförmedlingen heter "intet nytt" eftersom inga avgörande slag inträffar. Vid ett stridstillfälle hamnar Paul Bäumer i en kratergrop. Ovanför honom pågår soldaternas strid.

Uppgift

• Läs utdraget nedan ur "På västfronten intet nytt". (Scrolla ned, så finns texten där.)
• Svara enskilt i googledokument.

1. Vad händer i kratern. Återberätta med egna ord (max 200 ord)

2. Vilka rader berörde dig starkast. Motivera (max 200 ord) 

3. "På västfronten intet nytt" brukar hyllas som en viktig antikrigsroman. Nationalsocialisterna uppskattade dock inte boken, utan lät demonstrativt bränna den under de landsomfattande bokbålen i Tyskland 1933. Källa Wikipedia 

Varför anses romanen vara en antikrigsroman och varför brände nazisterna boken på bokbål 1933? 

Utmaning: Det fanns trots allt soldater som överlevde den fasansfulla tiden i skyttegravarna, där de med alla sina sinnen fick uppleva sådant som ingen, som inte varit där, kan föreställa sig.

- hur tror du de upplever "det dagliga vardagslivet" när de väl kommit hem? Exempelvis när andra i deras omgivning pratar om att det dåliga vädret, att de är morgontrötta eller att de har ont i ryggen efter trädgårdsarbete. Beskriv och berätta.

-kan det vara som Remarque beskriver det i boken att de är "förstörda" efter de fasansfulla upplevelserna under kriget, eller kan de bli den person de var innan de åkte in i armén? De kanske bara var 17 år när de åkte till fronten och 21 år när de äntligen var hemma igen. Resonera.

Utdrag ur: På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque

Kap 9 s. 178

Jag ligger hopkrupen i en stor krater, med benen i vatten ända upp till magen. När angreppet sätts in, skall jag åka ned i vattnet, så långt jag kan utan att kvävas, med ansiktet i leran. Jag måste låtsas vara död.

Plötsligt hör jag, hur elden flyttas tillbaka. Ögonblickligen rutschar jag ned i vattnet med hjälmen på nacken och munnen så pass högt, att jag nätt och jämnt kan andas.

Sedan ligger jag orörlig —ty någonstans klirrar något, klampande, dova steg komma närmare och närmare—alla nerver drar sig samman. Det klirrar förbi mig, den första vågen har gått förbi.

Jag har bara haft den enda söndersprängande tanken: Vad tänker du göra, om någon hoppar ned i din krater?

Nu drar jag raskt ut den lilla dolken, griper ett fast tag om den och döljer den med han­den i gyttjan. Jag skall ögonblickligen hugga till, om någon hoppar ned här, hamrar det i min hjärna, genast stöta till i strupen, så att han inte kan skrika, det går inte på något annat sätt, han kommer att vara lika förskräckt som jag och av ren rädsla kommer vi att överfalla varandra. Då måste jag vara den förste.

Nu skjuter våra batterier. De anfaller.

En krevad dånar till alldeles i närheten av mig. Det gör mig vanvettigt vild, det fattas bara också, att jag skall bli träffad av ett skott från de våra; jag svär och gräver mig ned i gyttjan. Jag får ett anfall av raseri, till slut kan jag endast stöna och bedja.

Ljudet av exploderande handgranater når mitt öra. Om de våra gör en motstöt, blir jag befriad. Jag pressar huvudet mot jorden och hör det dova dundrandet som från avlägsna gruvexplosioner - jag lyssnar till oväsendet där uppe.

s. 179

Kulsprutorna knarrar. Jag vet att våra taggtrådshinder är håll­fasta och nästan oskadade; delvis är de laddade med starkström. Gevärselden tilltar. De kommer inte i genom, de måste gå tillbaka. 

Jag sjunker åter ihop, spänd till det yttersta. Klapprandet, smy­gandet och klirrandet blir åter hörbart. Ett enstaka gällt skrik då och då. De blir beskjutna, angreppet har slagits tillbaka.

Det har blivit ännu litet ljusare. Steg hastar förbi mig. De första. Förbi. Åter nya. Kulsprutornas knattrande blir till en oavbruten kedja. 

Just som jag tänker vända på mig litet, bullrar det till, och med ett tungt klafsande faller en kropp ned i min krater, rutschar utför, ligger på mig ...

Jag tänker ingenting, fattar inget beslut —jag stöter rasande till och känner endast, hur kroppen rycker till, blir mjuk och sedan sjunker ihop. Min hand är klibbig och våt, när jag drar den tillbaka.

Den andre rosslar. Det tycks mig, som om han vrålade, varje an­detag är som ett skrik, ett dån —men det är bara mina pulsar, som slår så hårt. Jag måste hålla för hans mun, stoppa lera i den, sticka till ännu en gång, han förråder mig; men jag har kommit för mycket till besinning och plötsligt blivit så svag, att jag inte längre kan lyfta handen.

Så kryper jag bort i det avlägsnaste hörnet och stannar där, med ögonen stelt riktade mot honom, kniven i handen, färdig att rusa på honom igen om han rör sig - men han kommer inte att göra det, det hör jag redan på hans rosslande.

Jag kan otydligt urskilja honom. Jag har endast en önskan, att komma härifrån. Om det inte sker snart blir det för ljust: redan nu är det svårt. Men då jag försöker höja huvudet över kraterkanten, inser jag genast att det är omöjligt. Kulspruteelden bestryker området så intensivt att jag skulle bli som ett såll innan jag ens hunnit ta ett språng.

Jag gör ett försök med hjälmen, som jag höjer en bit ovanför kanten för att föreställa hur långt skotten går. På ett ögonblick så har en kula slagit den ur handen på mig. Elden ligger alltså mycket flackt över terrängen. Jag är inte på tillräckligt långt avstånd från de fientliga ställningarna för att inte prickskyttarna genast skall ta korn på mig om jag försöker krypa därifrån.

Det blir ljusare. Jag väntar i spänning på ett angrepp från de våra. Jag pressar samman händerna så att knogarna vitnar och ber att elden måste upphöra och mina kamrater komma.

Minut efter minut rinner bort. Jag vågar inte längre se på den mörka gestalten i kratern. Ansträngt ser jag förbi och väntar, väntar. Projektilerna väser, de bildar ett stålnät, det tar aldrig slut, det tar aldrig slut.

Då får jag syn på min blodiga hand och överfalles  av ett illamående. Jag river upp en jordkoka och skrubbar huden med den. Nu är handen åtminstone smutsig, och man ser inte blodet längre.

Elden minskar inte. Från båda sidorna är den nu lika stark. De våra har tydligen för länge sedan givit mig förlorad.

s. 181

Det är grå, tidig gryning. Rosslandet fortfar. Jag håller för öronen, men tar snart bort fingrarna igen, därför att jag i så fall inte kan höra det andra heller. 

Gestalten mittemot mig rör på sig. Jag far samman och ser ovill­korligen dit. Jag kan inte flytta blicken, den är som fastklistrad. En man med ett par små mustascher ligger där, huvudet har fallit åt si­dan, armen är böjd till hälften, huvudet vilar utmattat på den.

Den andra handen ligger på bröstet, den är blodig. Han är död, säger jag mig, han måste vara död, han känner ingenting längre; —det som rosslar där borta är bara hans kropp. Men huvudet försöker resa sig, stönandet blir för ett ögonblick starkare, sedan sjunker pannan åter ned mot armen. 

Mannen är inte död, han dör, men han är inte död. 

Jag kryper framåt, gör halt, stöder mig på händerna, hasar ett stycke till, väntar - vidare, en hemsk väg på tre meter, en lång, fruktansvärd väg. Slutligen är jag framme vid honom.

Då slår han upp ögonen. Han tycks inte ha hört mig och ser på mig med ett uttryck av förfärlig skräck. 

Kroppen ligger stilla, men i hans ögon kommer en sådan oerhörd rädsla, att jag för ett ögon­blick tror, att de kunde ha kraft att dra med sig kroppen. Hundra­tals kilometer med ett enda ryck. Kroppen ligger stilla, fullkomligt stilla inget ljud hörs, rosslandet har tystnat, allt liv är samlat i ögonen till en obeskrivlig ansträngning att undfly, till en förskräcklig fasa för döden, för mig.

Jag darrar i alla leder och faller ned på armbågarna. —Nej, nej, viskar jag.

Ögonen följer mig. Jag är ur stånd att göra en enda rörelse, så länge de ser på mig.

Då faller hans hand långsamt ned från bröstet, bara en liten bit, den sjunker endast några centimeter, men denna rörelse befriar mig frän ögonens våld. Jag böjer mig fram, skakar på huvudet och viskar: - Nej, nej, nej - jag lyfter ena handen, jag måste visa honom, att jag vill hjälpa honom, och stryker honom över pannan.

Ögonen rycker till, när handen rör vid huden, men nu förlorar de sin stelhet, ögonlocken sjunker djupare, spänningen ger efter.

Jag knäpper upp hans krage och lägger huvudet bekvämare till rät­ta.

Munnen är halvöppen, den försöker forma ord. Läpparna är tor­ra. Min fältflaska har jag inte tagit med mig. Men det finns vatten i gyttjan nere på bottnen av kratern. Jag klättrar dit, tar fram min näsduk, brer ut den, trycker ned den och öser med handen upp det gula vattnet, som sipprar igenom.

Han sörplar i sig det. Jag hämtar nytt. Sedan knäpper jag upp hans vapenrock för att förbinda honom, om det går. Jag måste i varje fall försöka göra det, så att de där borta, om jag tas till fånga, kan se, att jag velat hjälpa honom, och inte skjuta mig. 

Han gör några avvärjande rörelser, men handen är kraftlös. Skjortan är hopklibbad och går inte att dra åt sidan, den är knäppt baktill. Då återstår mig ingenting annat än att skära upp den.

Jag letar efter kniven och hittar den. Men när jag skall till att skära sönder skjortan, öppnas ögonen ännu en gång och åter är de fyllda av det där skriket och det vansinniga uttrycket, så att jag måste hålla för dem, sluta dem och viska:

- Jag vill hjälpa dig, kamrat, camerade, camerade, camerade..., ständigt samma ord, för att han ska förstå.

Tre hugg är det. Mina förband täcker dem, blodet sipprar fram under dem, jag trycker dem hårdare mot såren, då stönar han.

Det är allt vad jag kan göra. Nu måste vi vänta, vänta.

Dessa timmar. 

Rosslandet börjar åter ... Hur långsamt dör inte en människa. Ty jag förstår: det går inte att rädda honom. Jag har visserligen försökt intala mig det, men vid middagstiden har denna undanflykt smulats sönder, skjutits i bitar av hans stönanden Om jag inte hade förlorat min revolver under krypandet i natt, skulle jag ha skjutit honom. Sticka ned honom kan jag inte.

Vid middagstiden befinner jag mig på gränsen till vansinne. Hungern sliter i mig, jag håller nästan på att brista i gråt över att jag vill äta nu men jag kan inte kämpa emot. 

Det är den första människa, jag dödat med mina egna händer som jag kunnat se på nära håll, vars död är mitt verk. Kat och Kropp och Muller har redan varit ute för samma sak de har sett, att de träffat en annan. För många är det likadant, när det kommer till handgemäng händer det ofta...

Men för varje andetag han tar, blottas mitt hjärta. Denne döende behärskar timmarna, han har en osynlig kniv, med vilken han sticker mig: tiden och mina tankar.

Jag skulle vilja ge mycket för att han finge leva. Det är outhärdligt att ligga där och vara tvungen att se och höra honom.

Klockan tre på eftermiddagen är han död.