måndag 31 januari 2022

Litteraturhistoria, Modernismen, Franz Kafka

 

Franz Kafka 


Läs texterna om Kafka, Kafkakänslan och ett utdrag ur novellen Förvandlingen längre ner i dokumentet.

Uppgift: Beskriv och förklara vad du tror det är Kafka vill förmedla i sin novell Förvandlingen där Gregor Samsa en morgon vaknar upp och är förvandlad till en skalbagge. 

Fundera på: I vilka situationer har du upplevt "Kafkakänslan?


Franz Kafka (1883-1924) var en tjeckisk-österrikisk författare av judisk börd, ansedd som en av 1900-talets mest inflytelserika tyskspråkiga författare.  Kafka var bosatt i Prag i nuvarande Tjeckien, men skrev på tyska, då Tjeckien vid den tiden tillhörde det österrikiska kejsardömet, där tyska var huvudspråket. Kafkas modersmål var tyska, men han talade också flytande tjeckiska och jiddisch, samt kunde även en del franska. Han var intresserad av den franska kulturen; en av hans favoritförfattare var Gustave Flaubert och Kafka hade ett sentimentalt förhållande till Napoléon I.

Kafkas far, Hermann Kafka (1852–1931), ägde familjens smyckebutik. Hans mor, Julie Kafka, född Löwy, (1856–1934) tillbringade lika många timmar i familjens smyckebutik som fadern, trots sex förlossningar och hushållsplikter. Kafka fick under sin ungdom en komplicerad relation till sin far som han upplevde som en förtryckare. Fadern har betraktats som själva urbilden för den dömande och straffande makten i sonens prosa (texter). Kafka hade två bröder, Georg och Heinrich som båda avled innan de fyllt två, och tre systrar, Elli, Valli och Ottla. Åren 1889–1893 gick Kafka på den tyska pojkskolan i Fleischmarkt i Prag och tog studentexamen 1901.

År 1917 insjuknade Kafka i tuberkulos och blev därefter sjukskriven och tvingades tillbringa perioder på sanatorier och han använde tiden där till att skriva, vilket var hans stora passion. Under dessa perioder fick han ekonomiskt stöd av sin familj, i första hand sin syster Ottla som stod honom mycket nära. På sin dödsbädd bad han sin närmaste vän och författarkollega Max Brod att bränna allt han hade skrivit. Som tur var gjorde Brod inte det. Till största del publicerades Kafkas verk först efter hans död och mot hans uttalade vilja, av vännen Max Brod. Första bandet av Brods utgivande av Kafkas efterlämnade verk (1931), brändes under bokbålen runt om i Nazityskland 1933. Kafka lämnade efter sig texter som handlar om det mänskliga psyket, ångest och starka känslor av underlägsenhet. Kafka avled av tuberkulos 1924 i Kierling, endast 40 år gammal. Han ligger begraven på Neuer Jüdischer Friedhof i Prag.


Kafkakänslan

Kafkas romaner och noveller utspelar sig i en mörk, drömlik värld, där det händer saker som huvudpersonerna inte förstår. Kafka tar i så gott som alla sina böcker och noveller upp ytterst märkliga upplevelser. I novellen Förvandlingen vaknar Gregor Samsa en morgon och är förvandlad till en skalbagge. 

I romanen Processen får vi möta Josef K som en morgon blir häktad och förd till en märklig domstol. Han får dessvärre aldrig reda på vad han är anklagad för, men känner trots det att han kanske gjort fel. Någonstans finns det en makt som styr, men var och varför? Ingen vet och ingen tar ansvar trots att många skulle kunna hjälpa honom. Ensamhet, skuldkänslor och ångest är det Josef K ständigt lider av. Men varför? Hela berättelsen är absurd, det vill säga orimlig, konstig, obegriplig, oförnuftig och hopplös att förstå. Där har vi "Kafkakänslan".

"Kafkakänslan" innebär att allt är obegripligt och förvirrat. När vi ställs inför situationer där vi inte förstår, när det inte finns en rimlig och begriplig förklaring och allt förnuft är borta, då infinner sig "Kafkakänslan". Ibland kan människor känna sig maktlösa inför myndigheter och krångliga beslut eller kan en lärares bedömning kännas helt obegriplig. Man förstår ingenting. Det finns till och med T-shirts att köpa med texten: "Kafka hade det heller inte så roligt. Men var kommer den så kallade "Kafkakänslan ifrån? Jo, självklart i den känsla som Franz Kafka förmedlar i sina texter.                                                             

Läs mer om Kafka på Wikipedia


Kort presentation av handlingen i Förvandlingen.

Förvandlingen, handlar om en handelsresande arbetsslav och familjeförsörjare, Gregor Samsa, som vaknar en morgon och inser att han har förvandlats till en jättelik insekt. 

Som en följd av att Gregor Samsa har förvandlats till en jättelik insekt kan han inte längre arbeta och övriga familjemedlemmar tvingas därför att söka jobb. Nu när Gregor inte längre utgör familjens ekonomiska bas anses han heller inte behövlig av familjen, som alltmer försummar honom.

Faderns bistra syn på sin son tilltar alltmer och vid ett tillfälle jagar han runt Gregor i lägenheten där de bor och kastar äpplen på honom. Ett av äpplena träffar (och fastnar) i Gregors kropp, varpå infektion uppstår. Till följd av detta blir Gregor alltmer utarmad och förpassas till lägenhetens mer smutsiga vrår.

För att dryga ut ekonomin ytterligare inackorderar familjen Samsa tre unga män. När dessa får vetskap om Gregors existens förargas männen av det faktum att de behövt dela logi med en insekt. Detta resulterar i sin tur i att männen vägrar betala hyran och de hotar till och med att stämma familjen. Gregors syster Grete utbrister att insekten inte längre är att betrakta som Gregor och föreslår att densamma bör likvideras. Gregor drar sig därefter tillbaka till sitt rum där han dör.

Gregors död kommer som en befrielse för familjen och de börjar genast planera för framtiden. Novellen avslutas med att föräldrarna förundras och imponeras över hur dottern har utvecklats till att bli en kvinna värdig giftermål.


Utdrag ur novellen Förvandlingen av Franz Kafka

"En morgon när Gregor Samsa vaknade i sin säng hade han förvandlats till en skalbagge. Han hade sovit oroligt hela natten och drömt märkliga drömmar. När det ljusnade utanför fönstret var Gregor inte människa längre. Istället låg en stor insekt på rygg i den smala sängen.

Gregor lyfte huvudet från kudden och såg förvånat på sin kropp. Täcket hade glidit ned och blottade en brun veckad mage. Benen var tunna som sytrådar och rörde sig hjälplöst i luften. Var detta hans ben? Var detta hans kropp? Gregor kunde bara inte fatta det.

Vad är det som har hänt mig? tänkte Gregor. Hur gick detta till? Nyss var jag en vanlig man som levde ett helt vanligt liv. Jag skötte mitt arbete, klädde mig prydligt och gjorde allt som förväntades av mig. Och nu är jag plötsligt en skalbagge. Det är obegripligt!

Gregor tittade ut genom fönstret och såg en bit av himlen som var dyster och grå. Det var en regnig höstdag, sent i oktober. Jag sover en stund till, tänkte han. När jag vaknar igen har jag kanske glömt de här dumheterna och är människa igen. Gregor försökte rulla över på sidan men kroppen var allt för klumpig och han rullade genast tillbaka. Han försökte igen med ännu mer kraft, kastade och vred sig, men det var hopplöst.

Åt helvete med alltihop, tänkte Gregor. Det är klart att man blir galen och börjar inbilla sig saker om man inte får sova ordentligt. Kanske arbetar jag för hårt och har blivit sjuk av utmattning, tänkte han. Ja, så måste det vara. Det är sannerligen inte lätt att vara resande säljare idag. Gregor slöt ögonen och försökte tänka klart. Han hade arbetat i samma firma i fem år och hela tiden velat sluta. Men det fanns ett problem. Gregors föräldrar hade lånat en stor summa pengar av den man som var Gregors chef. Föräldrarna var fattiga och kunde inte betala tillbaka. Därför var Gregor tvungen att fortsätta arbeta på företaget och betala av skulden. Om fem, sex år skulle skulden vara betald och Gregor skulle vara fri. Men än så länge var hans familj helt beroende av hans arbete.

Det är bara några få år kvar, sade Gregor till sig själv. Sedan går jag in på chefens kontor och ber honom att dra åt skogen. Men nu måste jag verkligen ta mig upp. Annars missar jag tåget.

Gregor vred huvudet åt sidan och såg mot väckarklockan som stod på en träkista intill hans säng. I vanliga fall gick han upp klockan fyra för att hinna med tåget som gick vid fem. Men nu var klockan kvart i sju. För första gången i sitt liv hade Gregor försovit sig.

Gud i himlen, tänkte Gregor. Har jag verkligen sovit så tungt? Är det något fel på klockan? Den brukar ju ringa så hela huset skakar.

I nästa stund hördes knackningar på dörren.

– Gregor! skrek hans mor. Klockan är kvart i sju! Skulle inte du iväg?

– Jag håller just på att stiga upp, svarade Gregor. Rösten lät underlig och ljus, nästan pipig. Store tid, tänkte Gregor förvånat. Som jag låter! Har jag gått och blivit förkyld?"



onsdag 26 januari 2022

Litteraturhistoria, Modernismen, Remarque - På västfronten intet nytt

 


På västfronten intet nytt 


Den tyske författaren Erich Maria Remarque (1898-1970) skrev boken om första världskriget på ett sätt så
att ingen längre önskade sig krig. På västfronten intet nytt (1929) handlar om en gymnasielärare som inspirerar några tonåringar att ta värvning i armén. 

Enligt läraren kan de unga pojkarna ära landet genom att anmäla sig som frivilliga till kriget och vara soldater. Ingen av de unga pojkarna förstår vad krig innebär, men de lockas av äventyr. De tränas upp av en sadistisk officer innan de skickas ut i kriget. Den förnedrande träningen svetsar samma huvudpersonen Paul Bäumer och hans kamrater. 

Väl ute vid fronten blir tillvaron inte alls som de tänkt sig. De ger sig då och då ut i eldstrider där kamraterna dör som flugor. Sedan ligger de stilla i de hemska skyttegravarna i dagar, nätter, veckor och månader. 

Ibland får de åka hem men måste snart tillbaka till fronten. De få som slutligen återvänder hem inser att de aldrig kommer att finna sig tillrätta i ett vanligt liv. De är förstörda för resten av sitt liv av sina upplevelser. 

Remarque berättar rakt upp och ner om krigets hemskheter utan omskrivningar. Genom att bara beskriva blir berättelsen effektiv. Bilden av kriget som växer fram är tydlig och det går inte att bortförklara att krig är förfärligt. När Hitler kom till makten var På västfronten intet nytt, en av de första böckerna som förbjöds och tyskarna gjorde bokbål av dem. 

Det långa skyttegravskriget vid västfronten kräver varje dag stora offer trots att det i nyhetsförmedlingen heter "intet nytt" eftersom inga avgörande slag inträffar. Vid ett stridstillfälle hamnar Paul Bäumer i en kratergrop. Ovanför honom pågår soldaternas strid.


Uppgift

  • Läs utdraget nedan ur "På västfronten intet nytt". (Scrolla ned, så finns texten där.)
  • Svara enskilt i googledokument.

1. Vad händer i kratern. Återberätta med egna ord (max 200 ord)

2. Vilka rader berörde dig starkast. Motivera (max 200 ord) 

3. "På västfronten intet nytt" brukar hyllas som en viktig antikrigsroman. Nationalsocialisterna uppskattade dock inte boken, utan lät demonstrativt bränna den under de landsomfattande bokbålen i Tyskland 1933. Källa Wikipedia 

Varför anses romanen vara en antikrigsroman och varför brände nazisterna boken på bokbål 1933? 

Utmaning: Det fanns trots allt soldater som överlevde den fasansfulla tiden i skyttegravarna, där de med alla sina sinnen fick uppleva sådant som ingen, som inte varit där, kan föreställa sig.

- hur tror du de upplever "det dagliga vardagslivet" när de väl kommit hem? Exempelvis när andra i deras omgivning pratar om att det dåliga vädret, att de är morgontrötta eller att de har ont i ryggen efter trädgårdsarbete. Beskriv och berätta.

-kan det vara som Remarque beskriver det i boken att de är "förstörda" efter de fasansfulla upplevelserna under kriget, eller kan de bli den person de var innan de åkte in i armén? De kanske bara var 17 år när de åkte till fronten och 21 år när de äntligen var hemma igen. Resonera.


Utdrag ur: På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque

Kap 9 s. 178

Jag ligger hopkrupen i en stor krater, med benen i vatten ända upp till magen. När angreppet sätts in, skall jag åka ned i vattnet, så långt jag kan utan att kvävas, med ansiktet i leran. Jag måste låtsas vara död.

Plötsligt hör jag, hur elden flyttas tillbaka. Ögonblickligen rutschar jag ned i vattnet med hjälmen på nacken och munnen så pass högt, att jag nätt och jämnt kan andas.

Sedan ligger jag orörlig —ty någonstans klirrar något, klampande, dova steg komma närmare och närmare—alla nerver drar sig samman. Det klirrar förbi mig, den första vågen har gått förbi.

Jag har bara haft den enda söndersprängande tanken: Vad tänker du göra, om någon hoppar ned i din krater?

Nu drar jag raskt ut den lilla dolken, griper ett fast tag om den och döljer den med han­den i gyttjan. Jag skall ögonblickligen hugga till, om någon hoppar ned här, hamrar det i min hjärna, genast stöta till i strupen, så att han inte kan skrika, det går inte på något annat sätt, han kommer att vara lika förskräckt som jag och av ren rädsla kommer vi att överfalla varandra. Då måste jag vara den förste.

Nu skjuter våra batterier. De anfaller.

En krevad dånar till alldeles i närheten av mig. Det gör mig vanvettigt vild, det fattas bara också, att jag skall bli träffad av ett skott från de våra; jag svär och gräver mig ned i gyttjan. Jag får ett anfall av raseri, till slut kan jag endast stöna och bedja.

Ljudet av exploderande handgranater når mitt öra. Om de våra gör en motstöt, blir jag befriad. Jag pressar huvudet mot jorden och hör det dova dundrandet som från avlägsna gruvexplosioner - jag lyssnar till oväsendet där uppe.

s. 179

Kulsprutorna knarrar. Jag vet att våra taggtrådshinder är håll­fasta och nästan oskadade; delvis är de laddade med starkström. Gevärselden tilltar. De kommer inte i genom, de måste gå tillbaka. 

Jag sjunker åter ihop, spänd till det yttersta. Klapprandet, smy­gandet och klirrandet blir åter hörbart. Ett enstaka gällt skrik då och då. De blir beskjutna, angreppet har slagits tillbaka.

Det har blivit ännu litet ljusare. Steg hastar förbi mig. De första. Förbi. Åter nya. Kulsprutornas knattrande blir till en oavbruten kedja. 

Just som jag tänker vända på mig litet, bullrar det till, och med ett tungt klafsande faller en kropp ned i min krater, rutschar utför, ligger på mig ...

Jag tänker ingenting, fattar inget beslut —jag stöter rasande till och känner endast, hur kroppen rycker till, blir mjuk och sedan sjunker ihop. Min hand är klibbig och våt, när jag drar den tillbaka.

Den andre rosslar. Det tycks mig, som om han vrålade, varje an­detag är som ett skrik, ett dån —men det är bara mina pulsar, som slår så hårt. Jag måste hålla för hans mun, stoppa lera i den, sticka till ännu en gång, han förråder mig; men jag har kommit för mycket till besinning och plötsligt blivit så svag, att jag inte längre kan lyfta handen.

Så kryper jag bort i det avlägsnaste hörnet och stannar där, med ögonen stelt riktade mot honom, kniven i handen, färdig att rusa på honom igen om han rör sig - men han kommer inte att göra det, det hör jag redan på hans rosslande.

Jag kan otydligt urskilja honom. Jag har endast en önskan, att komma härifrån. Om det inte sker snart blir det för ljust: redan nu är det svårt. Men då jag försöker höja huvudet över kraterkanten, inser jag genast att det är omöjligt. Kulspruteelden bestryker området så intensivt att jag skulle bli som ett såll innan jag ens hunnit ta ett språng.

Jag gör ett försök med hjälmen, som jag höjer en bit ovanför kanten för att föreställa hur långt skotten går. På ett ögonblick så har en kula slagit den ur handen på mig. Elden ligger alltså mycket flackt över terrängen. Jag är inte på tillräckligt långt avstånd från de fientliga ställningarna för att inte prickskyttarna genast skall ta korn på mig om jag försöker krypa därifrån.

Det blir ljusare. Jag väntar i spänning på ett angrepp från de våra. Jag pressar samman händerna så att knogarna vitnar och ber att elden måste upphöra och mina kamrater komma.

Minut efter minut rinner bort. Jag vågar inte längre se på den mörka gestalten i kratern. Ansträngt ser jag förbi och väntar, väntar. Projektilerna väser, de bildar ett stålnät, det tar aldrig slut, det tar aldrig slut.

Då får jag syn på min blodiga hand och överfalles  av ett illamående. Jag river upp en jordkoka och skrubbar huden med den. Nu är handen åtminstone smutsig, och man ser inte blodet längre.

Elden minskar inte. Från båda sidorna är den nu lika stark. De våra har tydligen för länge sedan givit mig förlorad.

s. 181

Det är grå, tidig gryning. Rosslandet fortfar. Jag håller för öronen, men tar snart bort fingrarna igen, därför att jag i så fall inte kan höra det andra heller. 

Gestalten mittemot mig rör på sig. Jag far samman och ser ovill­korligen dit. Jag kan inte flytta blicken, den är som fastklistrad. En man med ett par små mustascher ligger där, huvudet har fallit åt si­dan, armen är böjd till hälften, huvudet vilar utmattat på den.

Den andra handen ligger på bröstet, den är blodig. Han är död, säger jag mig, han måste vara död, han känner ingenting längre; —det som rosslar där borta är bara hans kropp. Men huvudet försöker resa sig, stönandet blir för ett ögonblick starkare, sedan sjunker pannan åter ned mot armen. 

Mannen är inte död, han dör, men han är inte död. 

Jag kryper framåt, gör halt, stöder mig på händerna, hasar ett stycke till, väntar - vidare, en hemsk väg på tre meter, en lång, fruktansvärd väg. Slutligen är jag framme vid honom.

Då slår han upp ögonen. Han tycks inte ha hört mig och ser på mig med ett uttryck av förfärlig skräck. 

Kroppen ligger stilla, men i hans ögon kommer en sådan oerhörd rädsla, att jag för ett ögon­blick tror, att de kunde ha kraft att dra med sig kroppen. Hundra­tals kilometer med ett enda ryck. Kroppen ligger stilla, fullkomligt stilla inget ljud hörs, rosslandet har tystnat, allt liv är samlat i ögonen till en obeskrivlig ansträngning att undfly, till en förskräcklig fasa för döden, för mig.

Jag darrar i alla leder och faller ned på armbågarna. —Nej, nej, viskar jag.

Ögonen följer mig. Jag är ur stånd att göra en enda rörelse, så länge de ser på mig.

Då faller hans hand långsamt ned från bröstet, bara en liten bit, den sjunker endast några centimeter, men denna rörelse befriar mig frän ögonens våld. Jag böjer mig fram, skakar på huvudet och viskar: - Nej, nej, nej - jag lyfter ena handen, jag måste visa honom, att jag vill hjälpa honom, och stryker honom över pannan.

Ögonen rycker till, när handen rör vid huden, men nu förlorar de sin stelhet, ögonlocken sjunker djupare, spänningen ger efter.

Jag knäpper upp hans krage och lägger huvudet bekvämare till rät­ta.

Munnen är halvöppen, den försöker forma ord. Läpparna är tor­ra. Min fältflaska har jag inte tagit med mig. Men det finns vatten i gyttjan nere på bottnen av kratern. Jag klättrar dit, tar fram min näsduk, brer ut den, trycker ned den och öser med handen upp det gula vattnet, som sipprar igenom.

Han sörplar i sig det. Jag hämtar nytt. Sedan knäpper jag upp hans vapenrock för att förbinda honom, om det går. Jag måste i varje fall försöka göra det, så att de där borta, om jag tas till fånga, kan se, att jag velat hjälpa honom, och inte skjuta mig. 

Han gör några avvärjande rörelser, men handen är kraftlös. Skjortan är hopklibbad och går inte att dra åt sidan, den är knäppt baktill. Då återstår mig ingenting annat än att skära upp den.

Jag letar efter kniven och hittar den. Men när jag skall till att skära sönder skjortan, öppnas ögonen ännu en gång och åter är de fyllda av det där skriket och det vansinniga uttrycket, så att jag måste hålla för dem, sluta dem och viska:

- Jag vill hjälpa dig, kamrat, camerade, camerade, camerade..., ständigt samma ord, för att han ska förstå.

Tre hugg är det. Mina förband täcker dem, blodet sipprar fram under dem, jag trycker dem hårdare mot såren, då stönar han.

Det är allt vad jag kan göra. Nu måste vi vänta, vänta.

Dessa timmar. 

Rosslandet börjar åter ... Hur långsamt dör inte en människa. Ty jag förstår: det går inte att rädda honom. Jag har visserligen försökt intala mig det, men vid middagstiden har denna undanflykt smulats sönder, skjutits i bitar av hans stönanden Om jag inte hade förlorat min revolver under krypandet i natt, skulle jag ha skjutit honom. Sticka ned honom kan jag inte.

Vid middagstiden befinner jag mig på gränsen till vansinne. Hungern sliter i mig, jag håller nästan på att brista i gråt över att jag vill äta nu men jag kan inte kämpa emot. 

Det är den första människa, jag dödat med mina egna händer som jag kunnat se på nära håll, vars död är mitt verk. Kat och Kropp och Muller har redan varit ute för samma sak de har sett, att de träffat en annan. För många är det likadant, när det kommer till handgemäng händer det ofta...

Men för varje andetag han tar, blottas mitt hjärta. Denne döende behärskar timmarna, han har en osynlig kniv, med vilken han sticker mig: tiden och mina tankar.

Jag skulle vilja ge mycket för att han finge leva. Det är outhärdligt att ligga där och vara tvungen att se och höra honom.

Klockan tre på eftermiddagen är han död.


tisdag 25 januari 2022

Historia Upptäcktsresande

 


Upptäcktsresande

Marco Polo (1254–1324)

Italienaren Marco Polo färdades längs Sidenvägen till Kina och lade en lång rad år på att utforska Kina och stora delar av västra Asien. 

Marco Polo är medeltidens mest kända resenär. Han var en köpman och upptäcktsresande från Venedig. Han påbörjade sin resa 1271 då han följde med sin far och farbror på en resa - landvägen genom Asien - till Kina.

Marco Polo blev berömd efter att ha rest runt i Asien och i Kina dit han kom år 1271. Sammanlagt tillbringade han 24 år i Asien. Marco Polo var inte den förste europé som reste till Kina, men han var den förste som gav detaljerade skildringar av det av mongolerna styrda Kina och angränsande länder. 

Den mongoliske härskaren Kublai khan vid hovet i Peking tog väl hand om Marco, som stannade i Kina i 17 år. Han återvände till Venedig 1295. Under sin tid i khanens tjänst gjorde Marco Polo långa ämbetsresor inom det mongoliska väldet, bland annat till nuvarande Tibet, Burma och Indien. Han blev den första kända europén som reste genom Asien i hela dess längd.

Läs mer om Marco Polo på SO-rummet


Christofer Columbus (1451–1506)

År 1492 kom Columbus till Nya världen och gjorde sedan flera expeditioner för att utforska Karibien. Han satte dock faktiskt aldrig foten på nordamerikansk jord.

Christofer Columbus var dock övertygad om att det skulle gå att nå Indien genom att segla västerut över Atlanten. En upptäckt av en kortare och snabbare sjöväg till Indien skulle ge både rikedom och berömmelse till den som lyckades. 

Och han lyckades... det var i alla fall vad alla trodde tills man insåg att "Västindien" inte var en del av Indien utan istället tillhörde en helt ny okänd kontinent. Columbus upptäckt av "den nya världen" var en händelse som skulle få enorm betydelse för världshistoriens fortsatta gång.

Strax efter midnatt den 12 oktober 1492 hördes ropet ”Land!” ombord skeppet Santa Maria. Framför Christofer Columbus och de tre gungande fartygen anades ön Guanahani i Bahamasöarna. Nu visste han säkert. Det gick att ta sig sjövägen från Kanarieöarna till Indien.

Men ack vad han bedrog sig. Mellan den spanska och portugisiska ögruppen och Japan och Indien låg en ny kontinent, Amerika. Columbus förstod aldrig vad han hade upptäckt. Intill sin död 1506 var han övertygad om att han funnit Indien.

Läs mer om Christofer Columbus på SO-rummet


Vasco da Gama (1469-1624)

Vasco da Gama föddes 1460 och han är den portugisiske sjöfarare som gått till historien som den som först färdades sjövägen från Europa till Asien. Han hade en lång karriär som upptäcktsresande och var bland annat den förste som seglade söder om Afrika för att komma till Indien.

Resan till Asien var kulmen på den systematiska portugisiska utforskningen av Afrikas kuster och av vägen till Indien söder om Afrika, som hade inletts av Henrik Sjöfararen.


Bartolomeu Diaz hade seglat till Godahoppsudden 1468. Längre kom han inte eftersom besättningen vägrade att färdas runt Afrika. År 1492 kom det oroväckande uppgifter till Portugal. Då meddelades det att Christofer Columbus hade kommit till Indien genom att segla västerut. Men det var ännu inte bevisat att Columbus hade rätt. Nu låg Portugals chans i att segla österut...


Läs mer om Vasco da Gama på SO-rummet



Ferdinand Magellan (1480–1521)

Ferdinand Magellan var en förmögen portugisisk sjöfarare och krigare som hade deltagit i färder till Indien i början av 1500-talet. Han grundade även en portugisisk koloni på Moluckerna, eller Kryddöarna som de kallades.

I 40-årsåldern återvände han hem till Portugal. Nu hade han bestämt sig för att finna sjövägen västerut till Kryddöarna, som låg i Asien. 
Ferdinand Magellan var den person som ledde en sjöexpedition som först av alla seglade jorden runt, men endast 18 av de 265 sjömännen överlevde den långa resan.

Ferdinand Magellans expedition var den första fullständiga världsomseglingen och deltagarna var till exempel de första européer som såg Stilla havet. Det hände på en ovanligt lugn dag, vilket är bakgrunden till det namn som havet har i dag. Magellan själv kom aldrig hem utan dog på Filippinerna.




Hernán Cortés (1485-1547) 
Cortés var en spansk erövrare som blivit känd för att han med endast några hundra soldater - mot alla odds - lyckades erövra aztekernas mäktiga rike i Mexiko.

Hernán Cortés härstammade från en fattig lågadlig spansk familj. År 1504 begav han sig till Hispaniola (Haiti) i Västindien. År 1511 deltog han i Diego de Velázques erövringståg till Kuba.

Spanjorerna var i början av 1500-talet besvikna över att Columbus inte hade upptäckt sjövägen till Indiens och Kinas rikedomar. De nya kolonierna på de små öarna i Västindien kunde inte mäta sig med de väldiga rikedomar som Columbus hade lovat de spanska härskarna ett par årtionden tidigare.

Bland de spanska erövrarna (conquistadorerna) på Kuba gick vid den här tiden rykten om att det fanns ett enormt guldrike i det inre av Mexiko på det amerikanska fastlandet (se karta). Folket där kallades för azteker och härskade över andra besegrade indianfolk.

Cortés blev nu ledare för en utforskningsexpedition som skulle bege sig till Yucatanhalvön i Mexikanska bukten. I början av 1519 seglade han från Kuba med 11 fartyg, 15 hästar, 508 soldater och 110 sjömän.



James Cook (1728-1779)
James Cook  hann under sitt liv vara både navigatör, kommendörkapten och upptäcktsresande som seglade över både södra och norra polcirkeln. Han gjorde många viktiga upptäckter om länder och folk i Stilla havets övärld, "återupptäckte" bland annat Australien och Nya Zeeland - holländska, portugisiska och spanska sjömän hade dessförinnan vid olika tillfällen under 1600-talet observerat landområdena och kanske även landstigit där, men det var Cook som gjorde dem allmänt kända i Europa.

Cook föddes 1728 i England och redan som 18-åring gick han till sjöss som styrmanslärling. När han tjänstgjorde vid brittiska flottan under sjuårskriget (1756-1763) hade han fått befäl över ett eget fartyg och kartlade kusterna längs Newfoundland och Labrador i nordöstra Kanada.

Cook var en duktig astronom, kartograf och läkare. Han lyckades besegra skörbjuggen (en sjukdom som orsakades bl.a. av brist på c-vitamin) som tidigare skördat många dödsoffer runt om i världen bland sjömän på långfärder. Det gjorde han genom att besättningen fick en riktig och allsidig kost. Cook var alltid mån om sin besättning, vilket inte var så vanligt vid den här tiden.

År 1768 blev Cook ledare för en vetenskaplig expedition till Stilla havet. Färden gick runt Kap Horn till Tahiti. Där skulle expeditionens astronomer beräkna planeten Venus passage framför solen i juni året därpå. När uppgiften hade genomförts reste Cook vidare för att söka efter ”sydkontinenten”, en väldig bebodd världsdel som man trodde skulle ligga kring Sydpolen som motvikt mot de stora landmassorna på norra halvklotet. Därmed inleddes den första av Cooks tre långa forskningsresor till sjöss. Den första resan varade under tre år (1768-1771). Cook seglade runt Nya Zeeland, som man förut trodde var en del av Australien.

År 1770 landsteg man vid Botany Bay på Australiens östkust, samtidigt tog han området i besittning för Storbritanniens räkning. Denna första stora resa lade grunden till det brittiska kolonialväldet i både Australien och Nya Zeeland.



David Livingstone
(1813–1893)

Den skotske missionären David Livingstone var den förste europé som på allvar utforskade det centrala Afrika. Han blev också den förste europé som såg det som i dag kallas Victoriafallen.


Livingstone växte upp i ett fattigt religiöst småborgerligt hem och började som tioåring arbeta på en bomullsfabrik. Han fick dock möjlighet att studera, och läste grekiska, medicin och teologi vid University of Glasgow.


Livingstone bestämde sig för att bli läkarmissionär. Efter fyra års studier kom han i kontakt med Robert Moffat och efter genomgången kurs hos Londons missionssällskap avreste han 1840 för att överta sällskapets missionsstation i Kuruman i Sydafrika.


Redan tidigt insåg Livingstone att missionsverksamheten måste kombineras med praktisk kännedom om land och folk och påbörjade genast vittgående forskningsfärder.


Livingstone kom att bli den förste vite som korsade Kalahariöknen och 1849 upptäckte han Ngamisjön. Två år senare kartlade han stora delar av floden Zambezis övre lopp. Under dessa år greps Livingstone av allt djupare avsky för slavhandeln och trots allvarliga konflikter med bland annat boerna inledde han energisk strid däremot. År 1853 startade han sin stora färd till makololefolket söder om Zambezi, bland annat för att organisera handelsförbindelser och nådde Luanda vid Atlanten 1854, varefter han vände och kom till Quelimane i Moçambique vid Indiska oceanen 1856. Under vägen upptäckte hans expedition Victoriafallen i Zambesi.


Läs mer om David Livingstone på Wikipedia



Roald Amundsen (1872–1928)

Roald Amundsen var den förste som nådde Sydpolen. Han var också den förste som färdades genom Nordvästpassagen, men under sina försök att nå även Nordpolen försvann han.


Roald Amundsen, född 1872 i Norge och död 1928 nära Björnön på Svalbard, var en norsk polarforskare.


Amundsen är Norges mest ansedde upptäcktsresande. Han var den förste som lokaliserade den magnetiska sydpolen, den förste som seglade genom Nordvästpassagen, den förste att nå fram till den geografiska sydpolen, den förste att bevisligen nå fram till nordpolen, samt den förste som nådde både sydpolen och nordpolen. 


Dessutom var han en av de första som använde luftskepp och flygplan i polarforskningen. Amundsen försvann i juni 1928 i en räddningsaktion efter luftskeppet Italia som havererat nära Björnön. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Roald_Amundsen)



Läs mer om Roald Amundsen på Historiesajten

tisdag 18 januari 2022

Litteraturhistoria - Medeltiden

 


Litteraturhistoria Medeltiden

Heliga Birgitta

I den katolska kyrkan är Birgitta av Vadstena eller Heliga Birgitta ett stort namn. Hon är den mest inflytelserika personen under svensk medeltid. Till en börjanvar hon en vanlig adelsdam, mor till åtta barn. När hon fyllt 40 dog maken och hon fick andra intressen. Birgitta satsade all energi på att skapa en nunneorden i Vadstena. Påven godkände till slut en orden och efter sin död blev hon helgonförklarad. 

Birgittas berömda bok heter Uppenbarelser. Hon berättade den på svenska för sin biktfader, som skrev ned allt och översatte den till latin. Birgitta är mystiker och påstå sig stå i direkt personlig kontakt

Kort film Den gudomliga komedin

söndag 16 januari 2022

Litteraturhistoria Renässansen

 

Renässansen-Guldåldern återfödd

"Det fanns en gång en guldålder. Det var en tid då människan stod rak och stark, då hon visste sitt värde och uträttade stordåd... Om vi lär av guldålderns mästare och studerar deras tankar kommer våra slumrande krafter att vakna. Då kan vi starta en ny storhetstid!"

Skolan i Aten av Rafael.
Sv.Wikipedia.org

Så tänker många författare, konstnärer och furstar mot slutet av medeltiden. Den guldålder de syftar på är antiken, tiden då greker och romare bygger stora, mäktiga riken och en stolt civilisation. Att återskapa antikens storhet blir därför målet under renässansen (på franska återfödelse eller pånyttfödelse).

Antikens historia, konst och byggnadsverk studeras. Man gräver fram texter av glömda filosofer och författare från antiken, översätter och lusläser dem och man tar starka intryck. 

Humanism

I dessa texter är människan som individ fri, stark och handlingskraftig, inte gudsrädd och kuvad. Man menade att människan är en egen individ , som kan tänka och ta personligt ansvar. Detta kallas humanism och humanismen är en idéströmning som växte fram i slutet av medeltiden och utvecklades under renässansen. Humanismen uppstod i Norditalien under 1300-talet. Läran framhåller förnuft, tolerans och personligt ansvar. 

Humanismen har sitt ursprung i antikens Grekland med den grekiska filosofen Sokrates, och i Kina med den kinesiska filosofen Kung Fu Tzu (Konfucius) för omkring 2500 år sedan. Sokrates ansåg att människor måste lära sig att tänka självständigt för att kunna utveckla goda värderingar i livet. Konfucius menade att samhällets uppgift var att arbeta för allas bästa istället för att användas av härskarna för egen vinning.

Renässansen börjar i Florens i Norditalien

Renässansens tankar och idéer sprider sig snart upp över Europa. Det är en kultur för eliten som påverkar hoven och de högre klassernas vanor och synsätt. Författare och vetenskapsmän kan nu ta direkta intryck av gammal, avancerad filosofi och vetenskap som inte har ett smack med den kristna kyrkan att göra. (Litteraturen lever 2005

Läs mer om humanism på SO-rummet

Se på film om renässansen 5 min om du behöver repetera

Gör så här:

  1. Läs hela texten högt för varandra i era smågrupper.
  2. Du kommer att få en renässansmänniska som du ska läsa in dig på. Ni kan ta hjälp av varandra i gruppen. Skriv ner stödord om "din" person. Gör en presentation om "din" person. 
  3. I tvärgrupper kommer du att få presentera din person muntligt för de andra. Din presentation kan vara en Key-Note eller bara bilder i IPaden. Du kan ha "palmcards" med stödord om du vill.
De renässansmänniskor ni kommer att presentera är:

  • Leonardo da Vinci 
  • Johannes Gutenberg
  • Nicolaus Copernicus
  • Martin Luther
  • Georg Stiernhielm
  • François Rabelais
  • Miguel de Cervantes 
  • William Shakespeare


Leonardo da Vinci

En av de mest kända renässansmänniskorna är Leonardo da Vinci (1452-1519). Han var ett italienskt universalgeni. Han var inte bara verksam som konstnär utan också som arkitekt, ingenjör, uppfinnare, naturforskare, matematiker, musiker och filosof. Leonardo da Vinci tillhör renässansens mest betydelsefulla gestalter. Han är mest känd för målningen Mona Lisa, utförd 1503–1506, samt muralmålningen Nattvarden från 1498.

Nattvarden

Mona Lisa







Läs mer om Leonardo da Vinci på Historiesajten

Läs mer om Leonardo da Vinci på Wikipedia


Boktryckarkonsten

Se film om Gutenbergs tryckpress 4.05

Den tyske tryckaren Johannes Gutenberg (1400-1468) utvecklade sin metod för att trycka böcker med lösa och återanvändningsbara typer för varje enskild bokstav, i mitten av 1400-talet. Det gick snabbt och man kunde trycka många böcker, vilket också gjorde dem billiga. 

All litteratur som fanns runt år 1450 var handskriven. Det var få personer som kunde läsa och skriva och de som hade tillgång till böcker var munkar, präster och förmögna eller högt uppsatta människor såsom kungligheter. De böcker som fanns i Europa vid den här tiden skulle få plats i ett skolbibliotek.

Effekten av Gutenbergs uppfinning var dramatisk! År 1500 fanns över 15 miljoner böcker i Europa och år 1600 var de 200 000 miljoner! Det mesta var kalendrar och spåböcker, biblar och psalmböcker. Nu kunde även vetenskapliga och politiska idéer spridas och bli tillgängliga för alla! 

Efter att Gutenberg uppfann boktryckarkonsten kunde konststilen spridas över Europa eftersom det då blev möjligt att trycka mönsterböcker och grafiska blad som beskrev den nya stilen. Till Sverige kom alltså denna konststil en bit in på 1500-talet och kallas ibland för vasarenässans, eftersom det var ätten Vasa som regerade landet vid denna tid.

Stilen kännetecknas av en klarare och öppnare syn på världen med ökat intresse för naturvetenskap och upptäcktsresor till andra världsdelar, samt att målerierna blir mer realistiska - både vad det gäller perspektivet i rum och landskap samt porträtt och människokropp. 

Den största mängden bevarade svenska medeltida latinska handskrifter härrör från Vadstena kloster, som hade en rik bokproduktion under 1400-talet och vid 1500-talets början. Några av de största renässanskonstnärerna var flamländaren Jan van Eyck, Leonardo da Vinci, tyska konstnären Albrecht Dürer och italienarna Rafael och Michelangelo.


Reformationen-Martin Luther kritiserar kyrkan

I början av 1500-talet fick den katolska kyrkan ta emot skarp kritik av en tysk munk vid namn
Martin Luther. Under stridsropet: "Nåden allena, tron allena, skriften allena" - gick han till storms mot det andliga och moraliska förfallet i den katolska kyrkan. Luther kritiserade främst den katolska kyrkans maktlystenhet och inskränkthet som enligt honom inte överensstämde med den ursprungliga kyrkans ideal.

Luthers kritik fördömdes genast av påven och den katolska kyrkan. Men kritiken uppmärksammades också från andra håll där hans idéer föll i god jord. Med hjälp av boktryckarkonsten kunde därefter Luthers protester spridas till allmänheten. Kyrkan ägde enormt mycket mark runt om i Europa under medeltiden. I de länder där kyrkan reformerades drogs ofta större delen av kyrkans mark och egendomar in till staten.

Innan reformationen på 1500-talet, var i stort sett alla europeiska länder katolska och underställda påven. I de länder som reformerades blev istället kyrkan underställd staten. Kyrkans makt minskades därför kraftigt i dessa länder jämfört med i de katolska. I Sverige genomfördes reformationen av Gustav Vasa som på så vis stärkte sin egen maktbas.

Den nya omvandlingen av kyrkan innefattade också en anpassning av den kristna läran. Denna nya form av kristendom kallas protestantism. Luthers protester mot den katolska läran splittrade därmed den kristna kyrkan i Västeuropa i två grenar – en katolsk och en protestantisk.

Läs mer om Martin Luther på SO-rummet


Nya tankar – ny teknik

De stora geografiska upptäckternas tid – så säger vi som bor i Europa om årtiondena runt1500. Redan på den tiden var vår egen världsdel väl känd och inritad på kartor. 

Christopher Columbus trodde han kom till Indien 1492, men landsteg på Bahamas och kallade invånarna för "indianer". Några år senare seglade portugisen Vasco da Gama runt Afrikas sydspets till Indien och 1522 kom ett av Magellans skepp tillbaka efter de första världsomseglingen. 

I Europas historia omfattar medeltiden åren mellan 500 och 1500. Den ansågs länge vara en tid då inga framsteg gjordes. Medeltiden har därför tidigare setts som en mörk och grym period. Kyrkan hindrade å ena sidan många nya tankar, bland annat att det är solen – och inte jorden – som är universums mittpunkt. Å andra sidan gjorde klostrens munkar och nunnor viktiga upptäckter inom sjukvård och växtodling.

Hantverket stod verkligen inte stilla under medeltiden. Nya sätt att konstruera stora byggnader gjorde att skickliga murare kunde bygga vackra katedraler. Timmermän byggde vattenhjul och väderkvarnar som tog till vara vindens och vattnets energi. De första vävstolarna kom till, och tack vare spinnrocken slapp man den gamla metoden att spinna med slända.

500 år efter kineserna lärde sig nu européerna att göra papper och trycka böcker. Tysken Gutenberg förbättrade tekniken i mitten av 1400-talet. Nu fick allt fler råd att köpa tryckta böcker. Den tidens bästsäljare var Bibeln. 

Genombrottet för boktryckarkonsten kom med Nya Testamentet från år 1526 och Gustav Vasas Bibel år 1541. Biblarna bidrog till att Sverige fick ett stabilare skriftspråk och även tack vare reformationen förändrades det svenska språket.

Reformationen banade väg för åtskillnaden mellan kyrka och stat och fick långtgående konsekvenser för statsbildning, politik, uppfostran, utbildning och individens roll i samhället. Med reformationen blev kristendomen till en angelägenhet mellan Gud och individen – inte mellan individen och kyrkan.

Reformationen och den första bibelöversättningen, Gustav Vasas bibel från 1526, ledde till att latinet ersattes av svenskan som religiöst språk i Sverige. Gustav Vasas bibel har haft en sådan betydelse för det svenska språket att man brukar sätta en gräns mellan fornsvenskan och nysvenskan vid utgivningen av Nya testamentet år 1526. Denna text är alltså definitionsmässigt den första text som har skrivits på nysvenska.


Ny världsbild - Nicolaus Copernicus

Mot medeltidens slut växte intresset för naturvetenskapen. Forskarna reste, experimenterade, räknade och mätte. Det ledde till en rad tekniska uppfinningar och geografiska upptäckter. Astronomerna byggde stjärnkikare som gjorde att de kunde se längre ut i universum än tidigare. Det de såg i sina kikare stämde inte med kyrkans världsbild. Därför menade de, tvärtemot vad kyrkan lärde, att den klotformade jorden roterar runt solen som också är världsalltets centrum. Men det var farligt att säga och skriva sådant som stred mot kyrkans läror. 

År 1543 är en milstolpe i vetenskapens historia. Då publicerades Nicolaus Copernicus (1473-1543) arbete Om himlakropparnas rörelser. Den boken kom att revolutionera Aristoteles astronomiska teorier. Men Copernicus teorier mötte hårt motstånd både från kyrkan och andra forskare. Det tog många år innan de nya teorierna besegrat de gamla.

I början av 1500-talet visste varje förståndig människa att jorden var universums stillastående centrum och att alla himlakropparna rörde sig runt den. Gick det kanske inte att se hur solen gick upp på morgonen, gled fram över himlen och gick ner på kvällen? Rörde sig kanske inte månen? Och planeterna på natten? Dessutom stod det klart och tydligt i Bibeln att jorden var universums medelpunkt. Copernicus visste att hans idéer var både vetenskapligt och religiöst farliga. Dels gick de emot Aristoteles, dels - och det var ännu värre - gick de emot Bibeln. Därför valde han att gå försiktigt fram.

Först presenterade han sina idéer i ett mindre arbete år 1540 och lät en av sina studenter stå som utgivare. Detta var ett försök som hade stora fördelar. Blev det uppskattat, skulle Copernicus lägga fram sitt eget arbete. Blev det angripet, kunde han tiga. Som Copernicus hade fruktat attackerades hans verk från flera håll. Men när boken Om himlakropparnas rörelser kom ut 1543, låg han på dödsbädden och kunde inte själv bemöta de många kritiska anmärkningar som riktades mot den.

Läs mer om Copernicus på SO-rummet

Läs om Copernicus på Historiesajten.se


Georg Stiernhielm

Georg Stiernhielm, ursprungligen Göran Olofsson, född 7 augusti 1598 i Vika socken i Dalarna, död 22 april 1672 i Stockholm, var en svensk ämbetsman, språkforskare och skald. Han har kallats den svenska skaldekonstens fader.

Stiernhielms mest berömda poetiska arbete är den första dikten i Musæ Suethizantes, det på hexameter diktade Hercules, med namn och fabel lånade från de gamla grekerna.

År 1631 adlades Stiernhielm. Han var under sin ämbetsmannakarriär bland annat riksantikvarie samt från 1667 styresman för det nyinrättade Antikvitetskollegium.

Stiernhielms insatser som skald utgjorde en vändpunkt i den svenska poesin. Dittills hade större delen av den svenska diktningen varit andlig, men även Stiernhielms samtida Lars Wiwallius hade skrivit profan skönlitteratur. Den senare var influerad av de medeltida balladerna, och utvecklade folkvisan. Den svenska epokindelningen för perioden är komplicerad, då perioden renässansen till den tidiga klassicismen infaller under stormaktstiden. Stiernhielm förs ibland till renässansen, ibland till barocken. Stiernhielm kallas "den svenska skaldekonstens fader". I likhet med andra humanister på den europeiska kontinenten skrev han på såväl sitt folkspråk som på franska, latin och tyska.

Läs mer om Georg Stiernhielm på Wikipedia

Läs mer om Georg Stiernhielm på Historiesajten

Läs mer om Georg Stiernhielm på Ne.se


François Rabelais

François Rabelais, född cirka 1494 i Chinon, Touraine, död 9 april 1553 i Paris, var en fransk författare och läkare. Han var länge munk och studerade som sådan medicin och klassiska språk. Han räknas som den mest betydande prosaförfattaren under den franska renässansen. 

Rabelais författarskap infaller i övergången mellan medeltiden och renässansen i Frankrike. Denna dubbelhet i tiden återspeglas i hans skrifter. Själva utgångspunkten för hans författarskap utgörs av en medeltidskrönika, och nästan på varje rad i hans skrifter påträffar man åsikter, berättelser och karaktärsdrag som har sin rot i medeltiden. Och ändå är det en annan anda som genomsyrar boken, humanismens och renässansens fria och vidsynta världsåskådning. 

Liksom Ariosto och Pietro Aretino i Italien och Cervantes i Spanien betraktar han medeltidslegenderna genom ironins glasögon. Att på några rader karakterisera detta enastående fyrverkeri av kvickhet, humor och satir, som hans krönika utgör, är inte lätt. Tråden i berättelsen är den enklast möjliga och av underordnad betydelse: en godmodig jätte, Gargantua, får en son, Pantagruel, som han omsorgsfullt låter uppfostra enligt humanismens principer. 

Rabelais är en portalgestalt inom den franska romankonsten med sina böcker om jätten Gargantua och dennes son Pantagruel som skrevs på det franska folkspråket. I böckerna haglar grovkorniga skämt som lutar sig mot ohämmade dryckesvanor, sexuella situationer och kroppens utsöndringar. Dessa ämnen som dessutom var uppbackade av kritik mot kyrkan gjorde att böckerna censurerades – något som dock inte förhindrade deras popularitet.

François Rabelais lär dessutom varit en skicklig läkare och hans vurm för kunskap sipprar fram i romanerna där Gargantua, Pantagruel och Panurge förfogar över otroliga kunskapsmängder. Märkbart hos Rabelais var användningen av parodin, särskilt riktade mot medeltidens riddarberättelser och teologer. Innehållet kunde utan tvekan betraktas som kätterskt och utgivaren Étienne Dolet skulle år 1546 brännas på bål för just kätteri. Det var boktryckaren som i dessa fall beslogs som ytterst ansvarig, men författaren kunde förstås också vara i farozonen och Rabelais fann det säkrast att leta efter beskyddare (bl.a. blev han livläkare till en kardinal i Rom).

Läs mer om François Rabelais på Wikipedia

Läs mer om François Rabelais på Litteraturhistorien.se

Läs mer om François Rabelais på Ne.se


Miguel de Cervantes

Miguel de Cervantes Saavedra, född 29 september 1547 i Alcalá de Henares, Kastilien, död 23 april 1616 i Madrid, var en spansk författare och Spaniens nationalskald. Cervantes är framförallt känd för sitt verk Don Quijote (Don Quijote de La Mancha). Romanen handlar om riddaren av den sorgliga skepnaden och hans väpnare Sancho Panza. Den är en dråplig parodi på samtidens populära riddarromaner och stilbildande för den västerländska romankonsten.

Den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom menar att Cervantes är den enda i den västerländska litteraturen som befinner sig på samma nivå som William Shakespeare och Dante Alighieri. Erich Auerbach menar i sin tur att Cervantes fulländade den episka litterära traditionen i Västerlandet. Don Quijote (Don Quixote med dåtida spansk stavning) är en spansk roman i två delar från 1605 och 1615, skriven av Miguel Cervantes. Dess fullständiga titel är Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha, eller i Edvard Lidforss första svenska översättning Den sinnrike junkern Don Quijote af La Mancha.

Romanen är uppkallad efter sin huvudperson, en fattig adelsman som förläser sig på ärofyllda riddarromaner och därför drar ut i världen för att upprätthålla romanernas ideal. Med huvudet förvridet av riddarromanernas höviska innehåll ser han därför inte världen för vad den är och rider iväg på sin gamla hingst Rosinante, med sin väpnare, bonden Sancho Panza på åsnan Rucio, med målet att visa prov på ridderlighet så att han kan vinna sin älskade Dulcineas (från spanska ordet för "söt") kärlek. Dulcinea är det namn Don Quijote inbillat sig att hon bär; hennes riktiga namn är Aldonza. Detta är en ordvits; ett gammalt spanskt talesätt lyder "Har vi ingen annan så tar vi väl Aldonza", vilket skämtsamt antyder att hon blir vald till hjärtas dam för att ingen annan finns att få.

Läs mer om Miguel de Cervantes på Wikipedia

Läs mer om Miguel de Cervantes på Ne.se

Läs mer om Don Quijote på Wikipedia


William Shakespeare

William Shakespeare, född 1564 i Stratford-upon-Avon, Warwickshire var en engelsk dramatiker, poet och skådespelare. Många anser honom vara inte bara Englands nationalskald utan också världslitteraturens främste dramatiker genom tiderna. Man vet ganska lite om William Shakespeares liv. När han var 18 år gifte han sig med Anne Hathaway och de fick tre barn. 

Se kort film om William Shakespeare 5.27

I 25-årsåldern kom han till London där han arbetade som skådespelare och skrev sina första pjäser. Han blev ganska snart en känd teaterman och kunde bygga en egen teater åt sig och sin trupp. Teatern kallades Globe Theatre och invigdes 1599. Efter 20 år i London drog William Shakespeare sig tillbaka till Stratford-upon-Avon där han dog 1616. 

Att William Shakespeares pjäser har blivit så uppskattade och fortfarande spelas beror bland annat på att hans personer är så sammansatta. Den onde är inte alltigenom ond utan också en olycklig människa. Den gode kan vara självgod och den rättvise kan vara omänskligt hård. 

Men att pjäserna fått så mycket uppmärksamhet beror också på att språket är så rikt, naturligt och uttrycksfullt. Många repliker ur dem har blivit kända uttryck som man använder än i dag. Några exempel från Hamlet är: ”Ur led är tiden”, ”Jag vädrar morgonluft” och ”Att vara eller inte vara, det är frågan”.

William Shakespeare skrev många pjäser och dikter som kallas sonetter. Man brukar dela in dramerna i fyra grupper: komedier, tragedier, historiska krönikespel och sagospel.

Komedier

Komedierna är roliga pjäser. De bygger ofta på förväxlingar av personer eller något annat missförstånd som klaras upp i slutet. I till exempel En midsommarnattsdröm förvandlas hantverkaren Botten vävare till en åsna som älvadrottningen Titania förälskar sig i. 

Flera av komedierna har också allvarliga inslag, till exempel Köpmannen i Venedig där den grymme penningutlånaren Shylock också är en mycket olycklig människa. Två andra kända komedier är Trettondagsafton och Som ni behagar.

Tragedier

Tragedierna är sorgespel där människor dör, ofta på grund av missförstånd. De mest kända
tragedierna är Hamlet, Romeo och Julia och Othello.

Hamlet utspelas i Danmark och huvudpersonen är prins Hamlet. Han är son till den avlidne kungen och får reda på att hans far blivit mördad av sin bror som är den nye kungen och har gift sig med Hamlets mor. Hamlet vill hämnas genom att döda sin farbror. Hans planer upptäcks och efter en rad missförstånd dör flera människor, även Hamlets älskade som heter Ofelia. Till slut dör även Hamlet själv.

I Romeo och Julia förälskar sig två ungdomar i varandra, men deras släkter är fiender vilket ställer till problem. Dessutom råkar de ut för en del olyckliga händelser som leder fram mot en katastrof. Othello handlar om en man som blir lurad att tro att hans fru bedrar honom vilket leder till att han stryper henne och till slut tar sitt eget liv. Två andra tragedier är Kung Lear och Macbeth.

Läs mer om Shakespeare på Wikipedia

Läs om Shakespeare på Historiesajten

Läs mer om Shakespeare på Ne.se

tisdag 11 januari 2022

Gavrilo Princip och Skotten i Sarajevo


Gavrilo Princip

Skotten i Sarajevo

Den 28 juni 1914 mördades den österrikisk-ungerske tronföljaren ärkehertig Franz Ferdinand och hans hustru Sofie von Chotek i Bosniens huvudstad Sarajevo. Bosnien-Hercegovina var då en österrikisk provins. "Skotten i Sarajevo" brukar man säga var gnistan som tände världsbranden - första världskriget bröt ut. 


Politiska gränser vid krigsutbrottet 1914
















Bakgrund

I början av 1900-talet var Österrike-Ungern en stormakt och en del av Balkanhalvön (Bosnien) hamnade under detta välde, men serberna ansåg att området borde anslutas till Serbien. De flesta människorna i Bosnien talade nämligen serbiska och tillhörde samma nationalitet. Den serbiska nationalismen glödde. Drömmen om ett Storserbien tog allt fastare, samtidigt som hatet mot Österrike växte. I Serbien fanns det en terrororganisation som kallades "Svarta handen", vars mål var att förena alla slaver till ett enda rike. 

Mordet utfördes av serben Gavrilo Princip på uppdrag av den serbiska nationalistiska organisationen "Svarta handen" som ville förena Bosnien-Hercegovina med Serbien. Efter attentatet svalde mördaren Princip en giftkapsel, men han dog inte eftersom giftet var gammalt.

Rättegången

Under rättegången satt Princip och hans kamrater fängslade i Sarajevos militärfängelse. Domaren Alois Kurinaldi informerade de anklagade om att de hade rätt till försvar, och den som fått uppdraget var advokaten Rudolf Cistler. 

Under rättegången sade sig Gavrilo Princip vara jugoslavisk nationalist och att attentatet var hämnden för Österrikes förtryck av Bosnien. Vid ett tillfälle bad Kurinaldi de som ångrade sina handlingar att resa sig. Alla ställde sig upp utom Princip. På frågan varför han inte ångrade sig svarade han att han tvärtom var stolt över att ha dödat en tyrann som “avskydde alla slaver”, vilket var den allmänna bilden av Frans Ferdinand i de grupper där Princip rörde sig. Han sade vidare att han älskade sitt folk och att han ansåg sig vara en god människa. Princip var den ende som under rättegången över huvud taget inte visade sig ångerfull. Princip och hans kumpaner dömdes till livstids fängelse. Efter två år dog de av tuberkulos i fängelset. 

Konsekvenser

Som en följd av attentatet den 28 juni 1914 följde en månad med diplomatiska intriger, innan Österrike-Ungern förklarade krig mot Serbien. Därmed sattes Europas militärallianser i spel. Tyskland anföll då Serbiens allierade Ryssland och Frankrike.

Det dröjde därefter inte länge förrän miljontals soldater från 33 olika länder stred mot varandra. Skotten i Sarajevo blev gnistan som startade det första världskriget.

Svarta veckan

“Svarta veckan” är de dagar under sommaren 1914 då fem europeiska stormakter förklarade krig mot varandra. Dessa ödesdigra dagar skulle resultera i det första världskriget.




Europas stormakter var i krig med varandra trots att de egentligen inte visste vad de ville uppnå med kriget. Därför har mordet på Franz Ferdinand med rätta kallats "Gnistan som tände en världsbrand". De soldater som gick ut 1914 fick höra att de skulle vara hemma igen om några veckor. Så blev det inte. Kriget varade i fyra år och kostade 9 miljoner människor livet. 20 miljoner sårades.

Svara på frågorna. Diskutera med din kamrat, men svara enskilt.

  1. Vad ansåg Serbien om Bosnien?
  2. Vad var "Svarta handen".
  3. Vad innebär "Skotten i Sarajevo"? Vilka var inblandade och vad hände?

A. Vad tror du var den största anledningen till att Gavrilo Princip var så övertygad om att det var rätt att skjuta Prins Ferdinand?
B. Vad skiljer imperialism och nationalism åt?
C. Vad kan nationalism leda till? För- och nackdelar?
D. Finns det andra historiska mord/händelser som kan liknas vid det som Gavrilo Princip gjorde? 

Gemensam diskussion i klassen


Läs mer på SO-rummet och Wikipedia 

Tala - öva inför NP

            Tala                    Övning 1 " En oväntad vänskap " Del 1 Idag börjar vi arbetet med muntliga övningar inför NP. ...