1900-talet, Kalla kriget-orsaker och konsekvenser

 

Källövning, Berlinmuren, 1900-talet

 

Källövning, Berlinmuren

Berlinmuren byggs 1961

Den här övningen handlar om tendens i källor. För att träna denna förmåga ska du leva dig in i rollen som journalist under kalla kriget. Granska fotografiet och formulera bildtexter utifrån hur du tror att du skulle ha skrivit om du arbetat på en tidning i Östtyskland respektive en tidning i Västtyskland.

a) bildtext i östtysk tidning 1961.

b) bildtext i västtysk tidning 1961.

Tänk rätt - tänk BÄTT  här kan du läsa om tendens

1900-talet, Berlinmuren

 

Berlinmuren - fysisk järnridå mellan öst och väst

Efter andra världskriget hade det härjade Berlin delats i en amerikansk, en brittisk, en fransk

och en sovjetisk sektor. 

Tanken var att staden skulle förbli odelad, men motsättningarna mellan krigets segrarmakter ökade.

1949 bildades såväl den tyska förbundsrepubliken BRD (Västtyskland) som DDR (Östtyskland) och båda gjorde anspråk på Berlin. Banden mellan sektorerna blev allt svagare och klipptes definitivt av sensommaren 1961.

Den 13 augusti detta år inleddes byggandet av ”den säkrade gränsen”, som muren kallades. Familjer och släkter splittrades i ett enda slag. Hjärtslitande scener utspelades med anförvanter som vinkade och grät. Enligt DDR-retoriken skulle barriären utgöra en ”antifascistisk skyddsvall” mot västs ”imperialism, dess spioncentraler och Nato”.

I själva verket handlade det om att förhindra att produktiv arbetskraft lämnade landet och undergrävde dess redan dåliga ekonomi.

Uppgift

• Kort intro, visa kartan
• Se film om Berlinmuren 6 minuter
• 
  Läs texten nedan två och två
• Svara enskilt på frågorna

1. När och varför började Berlinmuren byggas?
2. Vilka konsekvenser innebar muren för invånarna i Östberlin?
3. När och varför försvann muren?

Utmaning
Var i världen byggs det murar idag? 
Vad får dessa murar för konsekvenser?

Ny generation sovjetiska ledare

Efter att den sovjetiske diktatorn Josef Stalin  avlidit, efterträddes han av Nikita Chrusjtjov (krustjov) och en ny generation sovjetiska ledare. Så länge Stalin levde var det ingen som vågade kritisera honom, men 1956 anklagade Chrusjtjov honom för att ha begått en hel del hemskheter under sin tid vid makten. 

Det var fortfarande farligt att vara kritisk mot den sovjetiska regimen, men under Chrusjtjovs era frigavs många politiska fångar och antalet läger i Gulag minskade. Efter detta blev läget mindre spänt mellan Sovjet och USA. Chrusjtjov talade om "samexistens och fredlig tävlan", vilket sannolikt bidrog till vapenstillestånd i Koreakriget.

Kritik mot kommunistiska diktaturer spred sig och Ungernkrisen 1956 var en spontan folkresning och ett demokratiseringsförsök i Ungern som var riktat mot landets kommunistdiktatur. Oroligheterna hängde samman med avstaliniseringen som ägde rum i Östeuropa efter Stalins död 1953. Revolten krossades av sovjetiska trupper efter att upprorsmakarna krävt att Ungern skulle utträda ur Warszawapakten.

I början av 1960-talet var det uppenbart att levnadsstandarden i Östtyskland var betydligt lägre än i Västtyskland. Det var ofta långa köer till livsmedelsbutikerna och när man väl kom fram saknades kanske det man ville ha. Dessutom kände sig människor sig påpassade och ständigt övervakade av säkerhetstjänsten Stasi. Känslan av att inte vara fri bidrog till att människor flydde till väst via Berlin. 

Monument för kalla kriget

Berlinmuren runt Västberlin byggdes 1961 av kommunistregimen i Östtyskland för att
förhindra östtyskar från att lämna landet via Västberlin. Berlinmuren blev med tiden ett monument för kalla kriget och kom i västvärlden att stå som symbol för kommunistisk diktatur och ofrihet i öst. Berlinmuren revs 1989 i samband med återföreningen av Tyskland.

Överraskning för tyska befolkningen

Berlinmurens uppförande kom som en överraskning för den tyska befolkningen i Berlin när

östtyska soldater, poliser och arbetare natten mellan den 12:e och 13:e augusti 1961 började uppföra en tre meter hög betongmur försedd med vakttorn och skjutklara soldater genom de centrala delarna av staden. Samtidigt började den östtyska regimen att omgärda Västberlin med taggtråd, och stänga av alla tillfartsleder och vägar mellan den östra och västra delen av staden.

Före murens tillkomst hade gränsen mellan Öst- och Västberlin varit tämligen obevakad och berlinarna hade kunnat promenera eller ta tunnelbanan över till den andra sidan. Nu stängdes gränsövergångarna och alla fönster i byggnaderna vid gränsen murades igen. 

Allteftersom tiden gick revs också byggnader intill gränsen på den östtyska sidan så att man lättare kunde bevaka zonen intill muren. Samtidigt kompletterades muren med ytterligare vakttorn, diken, minfält och automatiska övervakningsanordningar.

Orsaken till Berlinmurens uppförande var att Östtyskland höll på att tömmas på människor,
främst på unga och välutbildade medborgare. Sådan kompetensflykt kan även kallas brain drain. I och med detta hotades hela Östtysklands och det kommunistiska systemets överlevnad. 

Flykt från Östtyskland

Den 19-årige gränsvakten Hans Conrad Schumann
hoppade över gränsen vid Bernauer Strasse
den 15 augusti 1961.

Från 1949 till 1961 hade 2,7 miljoner människor lämnat landet för friheten i Västtyskland. Nu stoppades detta. Hädanefter var en flykt över eller under muren förenad med livsfara. Trots detta lyckades omkring 5000 personer att fly till Västberlin fram till murens fall den 9:e november 1989. Beräkningar visar samtidigt att ca 150-200 personer dödades vid dessa flyktförsök.

Enligt den östtyska kommunistregimen var det officiella syftet med Berlinmuren att förhindra inkräktare från väst att ta sig in i landet. De östtyska ledarna gav den därför namnet "Den antifascistiska skyddsmuren". För västvärldens människor (och många av de instängda östtyskarna) utgjorde Berlinmuren en konstruktion som tydligt visade upp den fysiska järnridå som skilde östblocket från länderna i väst. Muren blev på så sätt en symbol för ofrihet och för den kommunistiska diktaturen som växte fram i Östeuropa under kalla kriget.

Glasnost och perestrojka

När Michail Gorbatjov kom till makten i Sovjet 1985, stod landet inför en mängd problem. Industrierna fungerade dåligt och miljöförstöringen var enorm. Landet bedrev ett krig i Afghanistan som var både dyrt och misslyckat. Dessutom höll kapprustningen ruinera Sovjet. Minst 20 procent av statens pengar gick till vapenindustrin.

Gorbatjov inledde ett tillbakadragande av trupper från Afghanistan 1989 och började förhandla med USA om nedrustning och mängden kärnvapen minskade. Gorbatjov började även förändra det sovjetiska systemet. Slagorden för den nya politiken var glasnost (öppenhet) och perestrojka (förändring). Gorbatjov upprepade ständigt vikten av fred och att varje land måste få skapa sin egen politik. Michail Gorbatjov väckte människors längtan efter demokrati , ett bättre liv och en högre levnadsstandard. Människor vågade för första gången säga vad de tyckte. Sovjet var på väg mot något annat.

Förändringar i Östeuropa

När Sovjet började öppna upp sig inträffade också en rad förändringar i Östeuropa. Ungern var först med att frigöra sig från Sovjet. Man tillät flera partier i valen till parlamentet 1990 och som ett tecken på den nya tiden klippte soldaterna sönder taggtråden vid gränsen mot Österrike. 

Polen följde efter. Den icke-kommunistiska fackföreningen Solidaritet vann en enorm seger i det första fria valet och fick delta i regeringen och 1990 valdes Solidaritets ledare Lech Walesa

till landets president.

De andra öststaternas ledare var oroade över utvecklingen i Ungern och Polen. De ville att
Gorbatjov skulle ingripa militärt, men han och de andra ledarna i Sovjet menade att det inte var möjligt. Regeringen i Östtyskland avsatte sin ledare och förvirringen var stor...

Folkmassor samlades vid muren, gränssoldaterna släppte in folk i Västberlin och snart började man hacka sönder muren med hackor och mejslar. 

Torsdagen den 9 november 1989 skulle gå till historien som dagen för "Berlinmurens fall". I slutet av 1990 återförenades Väst- och Östtyskland.

Sovjetunionen upplöses och det nya Ryssland bildas

Förändringarna gick fort. Den ena öststaten efter den andra gjorde sig fri och införde demokrati, utan att ledarna i Sovjet ingrep. Nu var det bara en tidsfråga innan Sovjet också skulle falla sönder. Juldagen 1991 upplöstes Sovjet slutligen och ersattes av femton självständiga stater, bland andra Estland, Lettland, Litauen, Ukraina och Vitryssland (Belarus). Kalla kriget var över.

Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning förändrade Europas karta

1900-talet, Kapprustning och rymdkapplöpning

 

Kapprustning och rymdkapplöpning

Den moderna rymdforskningen tog fart under kalla kriget då de båda supermakterna USA och
Sovjetunionen försökte få ett teknologiskt övertag över den andra.

1957 överraskade Sovjetunionen världen med att skicka upp den första satelliten (Sputnik 1) i en bana runt jorden. Och 1961 sände de upp den första människan (Jurij Gagarin) i rymden.

USA satsade därefter stort på att komma ikapp. Rymdkapplöpningen mellan de båda supermakterna hade börjat.

Rymdkapplöpningen vanns till sist av USA som bland annat landade en bemannad rymdfarkost på månen 1969.

Gör så här:

• Se filmen om månlandningen 1969 4.48
• Läs texten nedan tillsammans två och två
• Svara enskilt på frågorna

Frågor:

1. Sovjet ledde länge rymdkapplöpningen. Med vad?
2. Vad blev amerikanarnas motdrag i rymdkapplöpningen?
3. Vad menas med att världen hamnat i terrorbalans?
4. Varför gick Sovjet in i Afghanistan?
5. Varför tävlade USA och Sovjet om rymden?

Kampen om rymden

Människan har alltid haft teorier om rymden och dess uppbyggnad. Under 50-talet tävlade gamla Sovjetunionen och USA om herraväldet i rymden. Det gällde att vara först med rymdresor, landa på månen. En konsekvens av rymdforskningen är att många uppfinningar inom rymdindustrin har kommit vanliga konsumenter tillgodo, t ex Gore-Tex material.   

USA var länge ensamt om atombomben. Efter stora ekonomiska ansträngningar var Sovjet dock ikapp 1949. Tre år senare blev USA först med att tillverka en vätebomb. Den hade mycket större sprängkraft än atombomben. Men snart hade också Sovjet fått fram en vätebomb. 

Båda sidor satsade stora summor pengar på militär forskning. Det gällde till varje pris att få övertaget i kapprustningen och i stort sett var alla medel tillåtna. I USA greps ett antal personer för spioneri åt Sovjet och en del av dem avrättades. Längre fram sköts ett amerikanskt spionplan ned över Sovjet.

Sputnik slog världen med häpnad

SO-rummet

Om kvällarna i oktober 1957 stirrade många människor runt om i världen upp mot himlen. Någonstans där uppe snurrade den sovjetiska Sputnik 1 kring jorden. Det var den första konstgjorda satelliten -ett klot med 58 centimeters diameter och en vikt på 84 kilo. 

Amerikanarna var chockerade. Sovjet hade tagit ledningen i utforskandet av rymden, men värre var att de nya raketerna inte bara kunde placera ut satelliter utan också kunde bära med sig kärnvapen. Nu kunde Sovjet beskjuta amerikanskt område från vilken plats på jorden som helst. Inom tre månader placerade USA därför ut kärnvapen i nästan alla NATO-länder.

"Sputnikchocken"ledde också till att undervisningen i de amerikanska skolorna förändrades. Om de sovjetiska skolorna kunde utbilda ingenjörer som kunde bygga rymdfarkoster måste också den amerikanska undervisningen förbättras.

USA skyndade på rymdprogrammet

Tyskland hade i slutet av andra världskriget anfallit Storbritannien med så kallade V2-raketer. Efter kriget fördes de tyska raketexperterna som en slags krigsfångar till USA. Med deras hjälp påskyndades det amerikanska rymdprogrammet. I början av 1958 lyckades man placera Explorer 1 i en bana runt jorden. Både USA och Sovjet hade nu långskjutande raketer och kärnvapen.

Ubåtar och terrorbalans

De båda länderna riktade snart in sina raketer mot varandras storstäder. De utrustade också sina ubåtar med kärnvapen. Gömda djupt nere i havet skulle de ständigt vara beredda att gå till attack. Eftersom det var svårt att hitta fiendens ubåtar var det extra farligt att starta ett kärnvapenkrig. Ingen kunde vara säker på att vinna även om man slog till först. Därför var det bäst att låta bli. Världen hade hamnat i en terrorbalans. Men misstänksamheten var stor mellan länderna och det fanns hela tiden en risk att någon skulle starta ett kärnvapenkrig av misstag. Människorna i många länder var rädda men de flesta försökte tränga undan hoten och leva som vanligt.

Den första människan i rymden

Sovjet ökade snart sitt försprång i rymdkapplöpningen. År 1959 lyckades man nå månen med en obemannad raket, och 1961 blev Jurij Gagarin den första människan i rymden. Farkosten Vostok 1 förde Gagarin ett varv runt jorden och 1963 reste kosmonauten ("astronaut" på amerikanska) Valentina Teresjkova ut i rymden som den första kvinnan. 

Månen och rymden

Apollo 11:s besättning: Neil Armstrong, Michael Collins och Edwin Aldrin.

Det amerikanska månprogrammet, det så kallade Apolloprojektet, startade 1961. Den amerikanske presidenten Kennedy hade lovat att USA skulle landsätta en person på månen innan decenniets slut. Det blev en kapplöpning med tiden. 

Den 21 juli 1969 tar Neil Armstrong det historiska steget och sätter sin fot på månens yta. Hela världen håller andan. Rymdfarkosten Apollo 11 hade efter fem dagars resa nått sitt mål och astronauten Neil Armstrong var först ut att promenera på månen. Med en röst som låter långt borta säger han: "Detta är ett litet steg för en människa men ett jättesprång för mänskligheten." Den politiska bakgrunden till månlandningen var det "Kalla Kriget" mellan USA och Sovjetunionen. Länderna tävlade om att visa att man var den ledande supermakten.

svd.se

Efter fyra dygn, gick Neil Armstrong och Edwin Aldrin in i månlandaren Eagle. Då denna nått månytan i det område som heter Stillhetens hav sände Armstrong sitt första meddelande från månen till basen i Houston, Texas: ”Houston, Tranquillity Base here. The Eagle has landed.”

Apollo 11 följdes av ytterligare sex färder till månen. Men när den största upphetsningen hade gått över ville politikerna inte längre betala för de dyra resorna. Månfärderna upphörde och istället valde man, liksom Sovjet, att satsa på rymdstationer, stora plattformar som svävar i en bana runt jorden där flera astronauter kan vistas samtidigt under lång tid. 

Åren 1970-1985

Kalla kriget började långsamt avta och ett tydligt exempel var när USA och Sovjet 1975 började samarbeta kring ett gemensamt rymdprojekt kallat Apollo_Soyuz. De började också diskutera nedrustning, vilket skulle leda till färre antal vapen på bägge sidor.

Sovjet i Afghanistan

Men spänningarna ökade igen 1979 när Sovjet ockuperade Afghanistan. Sovjet ville understödja en kommunistvänlig regering i landet och blev kvar i många år. USA visade tydligt sitt missnöje och avbröt därför de nedrustningsförhandlingar som pågick. Landet bojkottade också de olympiska sommarspelen i Moskva 1980. En del historiker talar därför om "det andra kalla kriget" åren 1979-1985. 

Trots militär överlägsenhet förmådde inte Sovjet besegra motståndet i Afghanistan. Terrängen passade nämligen utmärkt för gerillakrigföring. Det innebar att afghanerna upprepade gånger anföll med mindre styrkor och sedan drog sig tillbaka. 

Under de tio år som Sovjet befanns sig i Afghanistan beräknas 1,5 miljoner afghaner ha dött och ungefär 90 procent av förlusterna var civila. Många människor flydde också till grannländerna Iran eller Pakistan. Närmare 15 000 sovjetiska soldater beräknas ha mist livet. 

1900-talet, Medborgarrättsrörelsen

 

Medborgarrättsrörelsen

• Intro medborgarrättsrörelsen-ord, begrepp, viktiga personer

• Se film om Civil Rights 28 minuter

• Läs texten - gärna tillsammans två och två.

• Prata med din kompis

• Diskussion i helklass.

Frågor:

1. Hur påverkade rasismen levnadsvillkoren för de svarta medborgarna i den amerikanska södern på 1950-talet?
2. Vad innebär segregation?
3. För vad är Rosa Parks känd?
4. Hur bidrog Little Rock Nine till att göra slut på skolsegregationen?
5. Vem var Martin Luther King?
6. Kan vi se några liknande händelser i världen idag? Var och hur i så fall.

Medborgarrättsrörelse växer fram i USA

Sverigesradio.se

USA var under efterkrigstiden den fria västvärldens ledande land, både ekonomiskt och militärt, men också kulturellt och politiskt. 

USA var en stormakt som inför omvärlden tillkännagav att de stod för frihet och rätten till mänskliga rättigheter, trots att det egna amerikanska samhället präglades av rasdiskriminering, segregation och andra sociala problem. Segregation 

betyder att människor delas upp i olika grupper  som lever åtskilda. Det kan handla om hudfärg, religion eller ekonomisk status. (I Sydafrika kallades denna uppdelning för apartheid.)

Redan under 1950-talet växte en medborgarrättsrörelse fram i USA och började kämpa för de svartas och alla andra amerikaners medborgerliga rättigheter. Slaveriet i USA hade visserligen avskaffats efter inbördeskriget 1865, men de följande åren hade Högsta domstolen begränsat tillämpningen av de nya lagarna. I praktiken gjorde detta att sydstaterna kunde fortsätta diskriminera svarta.

I den amerikanska södern gällde därefter de så kallade Jim Crowlagarna. De innebar att amerikaner med afrikanskt påbrå behandlades som icke fullvärdiga medborgare. Överallt fanns skyltar med White och Colored. Svarta tilläts inte äta på samma restauranger som vita. De kunde inte gå på samma toaletter. De fick inte heller sitta var de ville på bussar. Även röstsystemet påverkades. För att få rösta var en person tvungen att genomgå ett skriftligt prov på hur landet styrdes. Många svarta klarade inte detta på grund av bristande utbildning. Ännu fler avstod från att försöka och förnedras. Konsekvensen blev att röstdeltagandet bland svarta i södern var extrem låg.

Martin Luther King

Medborgarrättsrörelsen använde fredliga demonstrationer och strejker för att påverka och få ett slut på rasdiskrimineringen. Deras mest kända ledare var pastorn Martin Luther King som 1964 fick ta emot Nobels fredspris. Medborgarrättsrörelsen engagerade både vita och svarta och genom protester ville man väcka medvetenhet om orättvisorna i sydstaterna. 

En demonstration i Washington i augusti 1963, blev särskilt betydelsefull. Där deltog närmare 250 000 människor och som avslutning höll Martin Luther King sitt berömda tal: "I have a dream", om en framtid där svarta och vita levde jämsides med lika rättigheter. En annan känd ledare var Malcolm X som till skillnad från Martin Luther King förespråkade självförsvar som en viktig del i kampen för de svartas medborgerliga rättigheter. 

SO-rummet

När John F Kennedy vann det amerikanska presidentvalet 1960 lät han införa lagar som förbjöd rasdiskriminering. Han blev därför känd som en förkämpe för mänskliga rättigheter.

När Kennedy mördades 1963 tog hans vicepresident Lyndon B Johnson över för att kunna föra Kennedys politik vidare. Johnson hade dock inte Kennedys ungdomliga utstrålning vilket ledde till att motståndet mot det pågående Vietnamkriget ökade bland ungdomsrörelsen och medborgarrättsrörelsen som därmed tog allt mer avstånd från den amerikanska regeringens politik.

Rosa Parks

Kvinnofronten.nu

Sömmerskan Rosa Parks i Montgomery i Alabama var en av de som kämpade för de svartas rättigheter. På väg hem från jobbet en kväll i december 1955 vägrade hon att flytta sig från sin plats på bussen när en vit man skulle sätta sig där. 

Hon dömdes till böter, men händelsen ledde till att andra svarta började bojkotta bussarna, vilket gjorde att stadens bussbolag förlorade intäkter. Inte långt därefter fastslog en domstol att segregerade bussar var olagliga enligt den amerikanska författningen. Detta blev en av medborgarrättsrörelsens första framgångar.

Little Rock Nine

Två år senare togs ännu ett avgörande steg. Trots att en domstol hade slagit fast att svarta elever hade laglig rätt att gå i skola tillsammans med vita förblev skolorna i den amerikanska södern segregerade. Svarta ungdomar tvingades gå i skolor som var sämre än de vitas. 

I Little Rock i Arkansas ifrågasatte, hösten 1957, nio svarta elever i 15-årsåldern den rasistiska skolsegregationen och krävde att få gå på stadens bästa skola, den helvita Little Rock Central High School. Motståndet var enormt. Varken skolledningen eller flertalet av de vita eleverna ville ha några svarta på skolan. Till och med delstatsguvernören sade nej. Han kallade in militär från Arkansas nationalgarde som blockerade entrén till skolan. Trots hot om våld vägrade ungdomarna, som nu kallades Little Rock Nine, vika sig. Till slut tvingades president Eisenhower skicka dit 1200 soldater från den amerikanska armén så att de nio eleverna skulle kunna börja skolan. 

The Guardian

Bilden till vänster visar första dagen i skolan. En av eleverna på Little Rock Central School vrålar "Go back to Africa" till den 15-åriga Elizabeth Eckford vid terminsstarten den 4 september 1957. 

Under hela läsåret tvingades sedan de svarta eleverna utstå ständiga trakasserier. En av dem fick frätande syra kastad i ögonen av en vit elev. 

Eftersom risken för våld var överhängande tvingades de ha vakter med sig överallt. Trots detta klarade de nio eleverna studierna utmärkt. Little Rock Nine bidrog till att göra slut på segregationen i skolorna. 

Medborgarrättsrörelsens framgångar

Under senare delen av 1960-talet ledde kampen mot Vietnamkriget och mot rasism till allt större demonstrationer och sammanstötningar mellan aktivister och polis. Samtidigt hårdnade rasmotsättningarna i USA. Malcolm X mördades 1965 och Martin Luther King 1968.

Medborgarrättsrörelsens kamp gav till slut utdelning. I mitten av 1960-talet godkände den amerikanska kongressen nya lagar som förbjöd "rasåtskillnad" och diskriminering. Hädanefter skulle inte segregation tillåtas i varuhusens provrum, på lunchrestauranger eller offentliga toaletter. Samtidigt förbjöds diskriminering på hotell, restauranger och i affärer. Även rösträttslagarna skärptes. Men rasismen försvann inte. Fördomarna fortsatte att påverka det amerikanska samhället och de svartas levnadsvillkor.                                                                                                      

Romantiken, Mary Shelley

 

Romantiken

Mary Shelley

Uppgift:

1. Se klippet om Frankensteins monster 10.53

2. Läs texten tillsammans två och två om författaren Mary Shelley och om Frankensteins monster. Diskutera gärna frågorna med varandra, men skicka in enskilt på Class Room.

3. a) Vad tror du är berättelsens tema?

b) Varför tror du att Frankensteins monster känner sig utanför?

c) Vilka experiment, som utförs idag, skulle kunna jämföras med de Frankenstein gjorde?

Mary Shelley (1797-1851), hennes man Percy Shelley (1792-1822) och deras vän poeten Lord Byron (1788-1824) befann sig i ett hus vid Genevesjön. I syfte att roa varandra skrev de varsin skräckhistoria. Den enda som lyckades skriva en färdig historia var Mary Shelley när hon skrev boken Frankenstein eller den moderna Prometheus. 

Mary Shelley kallas för skräckromantikens stora kvinna. Shelleys roman Frankenstein eller den moderna Prometheus är den första i genren science fiction, som kännetecknas av oväntade och oprövade vetenskapliga experiment. Prometheus, som kommer från den grekiska mytologin, skapar den första människan, vilket kan jämföras med att Frankenstein skapade ett nytt människoliv.

Boken handlar om en ung tysk vetenskapsman vid namn Frankenstein som skapar en varelse av skelettdelar från ett slakteri. Resultatet blir ett monster, som liknar en människa. Det är inte Gud som skapat monstret, utan det är Frankenstein som skapat det människoliknande monstret. Frankenstein ser sig som ett geni, men han har lyckats skapa en varelse som ingen vill umgås med, som ingen tycker om och som inte fungerar i samhället. Monstret gömmer sig i en vedbod och tröstar sig med att läsa Den unge Werthers lidande. 

Monstret är en empatisk varelse och längtar efter kärlek och och ömhet. Han ber Frankenstein skapa en kvinna åt honom, men Frankenstein vägrar. Monstret börjar i sin frustration döda folk i sin omgivning och till slut dör både monstret och hans skapare.

Utdrag från Mary Shelleys ”Frankensteins monster”

I skjulet kunde monstret leva nära människor utan att skrämma dem. Efterhand började det fundera över sitt liv och sitt värde.

”Jag fick anledning att fundera över mig själv. Jag lärde mig, att de egenskaper dina medmänniskor mest uppskattar, var gammal och obruten härstamning kombinerad med rikedom. Endast om man besitter en av dessa egenskaper kan man bli respekterad, och utan dem anses man utom i mycket sällsynta undantagsfall som mindervärdig och slav, dömd att ödsla sina krafter till de få utvaldas fördel! Och vad var jag? Jag visste absolut ingenting om min tillkomst eller min skapare, men jag visste, att jag inte ägde några pengar, inga vänner, inget slags egendom. 

Vidare var jag utrustad med en avskyvärt ful kropp. Jag var inte ens av samma natur som människorna. Jag var rörligare än de och kunde klara mig på en torftigare diet. Jag kunde bättre uthärda värme och kyla än de och jag var mycket större. När jag såg mig omkring, varken hörde eller såg jag någon människa som liknade mig. Var jag då ett monstrum, en skamfläck på jorden, som alla människor flydde och ingen ville kännas vid?

Jag kan inte beskriva hur förtvivlad dessa tankar gjorde mig. Jag försökte förjaga dem, men förtvivlan bara ökade ju fler erfarenheter jag gjorde. Å, att jag för alltid stannat kvar i skogen och inte känt av annat än hunger, törst och kyla.

Vad kunskap är för en egendomlig sak! När man en gång fått den suger den sig fast som en igel. Jag önskade ibland att jag kunde skaka av mig alla tankar och känslor, men jag lärde mig att det bara fanns ett sätt att undkomma smärtsamma känslor, och det var döden, som jag fruktade ehuru jag ännu inte förstod vad den innebar. Jag älskade det goda och beundrade mina grannars sympatiska sätt och fina egenskaper, men jag var avstängd från umgänge med dem utom på ett sätt som jag stal mig till, när jag var osedd och okänd, och som snarare ökade än tillfredsställde min längtan att vara en av dem.”

( – – –)

”Men var fanns mina vänner och släktingar! Ingen far hade sett på mig som barn, ingen mor hade lett mot mig och smekt mig, och om de hade funnits, så var hela mitt förflutna liv nu bara en tom fläck av vilken jag ingenting kunde urskilja. Så långt tillbaka jag kunde minnas har jag varit lika stor och lång. Jag hade aldrig sett någon som liknade mig eller hade någonting gemensamt med mig. Vem var jag? Frågan inställde sig gång på gång och kunde inte besvaras.”

Romantiken, Edgar Allan Poe

 

Romantiken

Edgar Allan Poe

Uppgift:

Läs texten om Edgar Allan Poe och "Den svarta katten" tillsammans två och två. 

Diskutera gärna frågorna med din bänkkamrat, men skriv individuellt på Class Room.

1. Hur bygger Poe upp stämningen? Hur får han läsaren att känna sig-rädd, äcklad eller något annan känsla?
2. Hur beskrivs ”jaget” i berättelsen? Hur beskriver han sig själv?
3. Hur beskrivs miljön?
4. Vilka knep använder Poe för att göra berättelsen spännande?

Edgar Allan Poe (1809-1849) föddes i Boston, blev tidigt föräldralös och växte upp i fosterhem. Poes liv
blev fyllt av dramatik och tragik. Han gifte sig 1836 med sin fjortonåriga kusin Virginia Clemm, som tio år senare dog i tuberkulos. Efter hennes död blev den redan alkoholiserade författarens mentala tillstånd allt sämre. Han hittades yrande och halvt medvetslös den tredje oktober 1849 på en gata i Baltimore. Poe var inte i stånd att förklara hur han hamnat i denna situation och varför han var klädd i kläder som inte var hans egna. Han avled den sjunde oktober på Washington College Hospital endast 40 år gammal.

Poe var i första hand poet och kritiker, men berättartävlingar i tidningar sporrade honom att pröva att skriva noveller. Mästerverk som "Huset Ushers undergång" (The fall of the house of Usher), "Morden på rue Morgue" (The murders in the Rue Morgue) och "Den svarta katten" (The Black Cat) och Korpen (The Raven) visar på hans intellekt och skarpsinne. Oförklarliga kriminalgåtor som speglar okända krafter inom människan gör honom till en unik författare. Hans speciella och inte sällan mardrömslika verk influerade starkt skräck- och fantasy-genrerna. Tillsammans med Mary Shelley betraktas Edgar Allan Poe som en av skräckromantikens mästare.

Den svarta katten

(The Black Cat)

Av Edgar Allan Poe

Med min penna ska jag för er nu berätta min våldsamma men ändå enkla historia och jag varken förväntar mig eller ber om er övertygelse. Mitt förstånd skulle vara vansinnigt om jag förväntade mig att ni skulle tro på denna märkliga berättelse, där mina egna sinnen, som i allra högsta grad upplevde förloppet, vägrar att kännas vid mina upplevelser. Men tro mig jag är inte galen – och med säkerhet drömmer jag ej. Men imorgon dör jag och jag vill lätta min själ. Min omedelbara avsikt är att enkelt, blottande och utan tillägg, berätta för världen om händelsekedja som utspelades i mitt hem. Konsekvenserna av dessa händelser har förskräckt – har plågat – ja, har till och med förstört mig. Ändå kommer jag inte att försöka förklara dem. För mig har händelserna varit fyllda av skräck – för många av er kommer de att verka mer märkliga än skrämmande. Härefter kommer kanske någon med förstånd kunna minska min fanatism över det ogreppbara, någon vars förstånd besitter mer lugn, med mer logiskt tänkande och långt mindre lättretligt än mitt eget psyke, dennes förstånd kommer att uppfatta i mina skräckfyllda detaljerade omständigheter inget mer är än en vanlig följd av naturliga orsaker och verkan.

Tidigt i min barndom uppmärksammades jag för min fogliga och humanistiska läggning. Men ömsinthet var så påfallande att jag blev förlöjligad av mina kamrater. Jag tyckte särskilt mycket om djur, och blev bortskämd av mina föräldrar med en mängd husdjur. Med mina djur spenderade jag större delen av min tid och jag var aldrig så lycklig som när jag fick klappa dem eller ge dem mat. Detta personlighetsdrag blev alltmer utpräglat när jag växte upp och som vuxen man fann jag djuren som en av mina huvudsakliga källor till glädje. För dem som varit fästa vid en trogen och klok hund, behöver jag knappast bemöda mig med att förklara den intensiva tacksamhet som skänkts från en hund. Det finns något i den osjälviska och uppoffrande kärleken från en hund, som direkt träffar hjärtat på den man, som vid upprepande tillfällen fått testa människans usla vänskap och lövtunna trofastheten.

Jag gifte mig tidigt och var glad att finna att min frus läggning var lik min egen. Hon blev observant på min svaghet för djur och föresatt inget tillfälle att införskaffa fler husdjur. Vi hade fåglar, guldfiskar, en fin hund, kaniner, en liten apa och en katt. Den senare var en påfallande stor och vacker katt, helt svart och förvånansvärt skarpsinnig. När det gällde kattens intelligens som emellanåt kom på tal, kom min frus vidskeplighet fram och hon påtalade ofta den urgamla folktron att alla svarta kattor är förklädda häxor. Inte för att hon seriöst trodde eller menade något med sina påpekanden – jag nämner mest detta för ingen bättre orsak än att det råka falla mig i minnet.

Pluto – var denna katts namn – han var mitt favoritdjur och min lekkamrat. Jag ensam utfodrade honom och han följde mig varhelst jag gick i huset. Det var till och med svårt att hindra honom från att följa med mig på stadens gator.

Vår vänskap varade på detta sätt i flera år, under denna tid genomgick dock mitt temperament och karaktär – genom dryckenskapens djävulska påverkan – (jag rodnar till att erkänna det) en grundlig förändring till det sämre. För varje dag blev jag mer lynnig, mer lättretlig, mer hänsynslös mot mina medmänniskor. Jag lät mig själv använda ovårdat språk mot min hustru, jag lät henne även känna på våldets hand. Självklart märkte mina husdjur av förändringen i mitt humör. Inte nog med att jag försummade dem, jag misshandlade dem också. Mina känslor för Pluto var fortfarande starka och dessa hindrade mig från att misshandla honom på samma sätt som jag misshandlade kaninen, apan och till och med hunden, när de av misstag eller av tillgivenhet kom nära mig. Men min sjukdom förvärrades – för vilken sjukdom är som Alkoholen – och slutligen fick också Pluto, som nu var gammal och följaktligen något retlig, uppleva effekterna av mitt sjuka lynne.

En natt återvände jag hem, mycket berusad från en av mina rundor i staden. Jag inbillade mig att katten undvek min närvaro. Jag grep tag i honom, katten skräckslagen av mitt våld orsakade mig en obetydlig bitskada på min hand. Besatt av den onde andens raseri var jag inte mig själv längre. Mitt förnuft och min själ lämnade min kropp, och en djävulsk ondska närd av gin genomfor varje fiber av min kropp. Jag tog fram ur västfickan min pennkniv, öppnade den, fattade det stackars djuret om halsen och avsiktligt gröpte jag ur kattens ena öga ur dess ögonhåla med pennkniven. Jag rodnar, jag brinner, jag ryser när jag berättar om denna grymhet.

När förnuftet återvände nästa morgon – när jag hade sovit av mig alkoholens ångor från nattens dryckesrunda – erfor jag en känsla halvt av skräck och halvt av ånger för det brott jag hade gjort mig skyldig till, men det var som mest en svag och tvetydig känsla, för min själ förblev orörd. Jag återupptog mina utsvävningar och dränkte minnet av illdådet i vin.

Under denna tid återhämtade sig katten långsamt. Den tomma ögonhålan var sannerligen en hemsk syn men katten tycktes inte längre lida av någon smärta. Han rörde sig som vanligt i huset, men, som kan vara förväntat, flydde han i fasa vid närmande från mig. Så mycket hade jag kvar av mitt gamla hjärta att jag sörjde denna uppenbara motvilja mot mig från den varelse som en gång hade älskat mig så. Men denna känsla byttes snart ut mot irritation. Och då kom, som om jag slutligen och oåterkalleligt nått min undergång, perversitetens ande över mig. Den systematiska filosofin befattar sig inte med perversiteten. Jag är ändå övertygad om att perversiteten är en av de mest primitiva ingivelserna i det mänskliga hjärtat, att det är en av de primära krafterna som formar en människas karaktär. Vem har inte hundratals gånger funnit sig själv begå ett uselt eller dumt agerande för inga andra orsaker än av det enkla skälet att han vet att han inte bör handla så? Har vi inte en ständig böjelse, mot vårt bättre vetande, att bryta mot det som lagar föreskriver, enbart därför lagen föreskriver det? Perversiteten blev min slutliga undergång. Det var denna outgrundliga längtan efter att plåga sig själv – till att erbjuda våldets dess egna natur – till att göra det onda bara för det ondas skull – som drev mig till att fortsätta och slutligen fullända den skada jag hade förorsakat det oskyldiga djuret.

En morgon trädde jag kallblodigt en snara runt kattens hals och hängde den från en trädgren – där hängde den medan tårarna strömmade från mina ögon och med den bittraste ånger i mitt hjärta – jag hängde den därför att jag visste att den hade älskat mig och därför jag kände att den inte hade gjort mig något ont – jag hängde den därför jag visste att i och med detta hade jag begått en synd – en dödlig synd som skulle äventyra min odödliga själ, att jag, om något sådant vore möjligt, inte skulle kunna nås av den oändliga barmhärtighetens nåd hos den mest barmhärtiga och mest hemska Gud.

På natten till den dagen då denna grymma handling utspelade sig, väcktes jag upp från min sömn av skriken: Elden är lös. Mina sängkläder stod i lågor. Hela huset var i lågor. Det var med stor svårighet min fru, en tjänare och jag själv lyckades fly undan elden. Förstörelsen var fullständig. Alla mina världsliga tillgångar var uppbrunna och jag resignerade helt till förtvivlan och hopplöshet.

Jag står över svagheten att vilja etablera ett samband mellan orsak och verkan, mellan katastrofen och det ohyggligt grymma dådet. Men jag anar en kedja av faktorer – och önskar inte lämna en enda möjlig länk oförklarad. Dagen efter branden besökte jag ruinerna. Väggarna, med ett undantag, hade rasat in. Detta undantag var en innervägg, inte särskilt tjock, som stod i mitten av huset, och mot vilken min sängs huvudände varit uppställd emot. Färgen här hade i stort sett stått emot brandens framfart, – ett faktum jag tillskrev att den hade varit helt nymålad. Runt denna vägg hade en folkmassa samlats, och många personer tycktes hela tiden undersöka en speciell del av väggen med stor uppmärksamhet. Orden ”ovanligt”, ”främmande” och andra liknade uttryck, väckte min nyfikenhet. Jag närmade mig och såg avbilden av en gigantisk katt, inpräglad i den vita väggytan. Avbildningen var ytterst noggrann och precis. Där var ett rep kring kattens hals.

När jag första såg denna uppenbarelse - för mig var det verkligen en skrämmande uppenbarelse - greps jag av förundran och fasa. Men efter en stunds reflektion kom jag till insikt. Min katt hade varit hängd i ett träd i trädgården intill huset. När brandlarmet gick hade trädgården omedelbart fyllts av en folkmassa - någon i folkmassan måste ha klippt ner katten från trädet och kastat denne genom ett öppet fönster in i min kammare. Detta hade troligen gjorts för att väcka mig från min sömn. När de andra väggarna rasade hade offret för min grymhet blivit inpressad i den ännu icke torra väggen och kalken tillsammans med lågorna och ammoniak från kattens lik hade skapat det skrämmande porträttet jag såg.

Fastän jag kunde med förnuftet reda ut orsakerna till det inträffade, även om mitt samvete inte helt och hållet accepterade förklaringen, påverkade händelsen starkt min fantasi. Månaderna gick men jag kunde inte bli av med spökbilden av katten, och under denna period kom jag tillbaka in i min känsla av vad som tycktes vara ånger, men som inte var det. Det gick så långt att jag ångrade förlusten av djuret, och jag började se mig om, bland de usla krogar jag nu frekvent besökte, efter ett annat djur av samma ras, och med något så när liknade utseende, som skulle kunna fylla dess plats.

En natt när jag satt, halvt oregerligt, i ett skandalberyktat näste, blev min uppmärksamhet plötsligt riktad mot ett svart föremål som vilade uppe på en av de stora faten av gin, eller av rom, vilket var den huvudsakliga möbleringen av stället. Jag hade tittat stadigt på toppen av tunnan i några minuter, och vad som nu förvånade mig var faktumet att jag inte tidigare hade uppfattat föremålet där uppe. Jag närmade mig, och jag rörde den med min hand. Det var en svart katt - en väldigt stor en - lika stor som Pluto, och lik honom i alla avseenden utom ett. Pluto hade inget vitt hår på någon del av kroppen; men denna katt hade en stor, något obestämd fläck av vitt hår som täckte större delen av bröstet.

När jag rörde honom, reste han sig omedelbart och började spinna ljudligt, strök sig mot min hand, och uppträde nöjd över min uppmärksamhet. Detta var det djur jag hade sökt efter. Genast erbjöd jag mig att köpa katten av värdshusvärden; men denna gjorde inget anspråk på djuret - han visste inget om den - han hade aldrig sett den förut. Jag fortsatte smeka katten och när jag förberedde mig för att gå hem ville djuret följa med mig. Jag tillät katten att följa med mig; på vägen hem stannade jag då och då och klappade katten. När katten kom fram till huset gjorde den sig genast hemmastadd, och blev snabbt min frus favorit.

För min egen del, fann jag snart en olustig känsla inom mig. Detta var motsatsen till vad jag hade förväntat mig; jag vet inte hur eller varför det var så att kattens tillgivenhet för mig snarare äcklade och irriterade mig. Långsamt började dessa känslor av äckel och irritation växa till ett bittert hat. Jag undvek djuret; en viss känsla av skam, och minnet av mina tidigare grymma handlingar, hindrade mig från att fysiskt misshandla det. Flera veckor gick utan att jag slog eller behandlade katten illa; men gradvis - ytterst gradvis - började jag se på katten med outsäglig avsky, och flydde i tysthet dess förhatliga närvaro, som från pestens andetag.

Vad som, utan tvekan, ökade mitt hat mot odjuret, var när jag upptäckte på morgonen dagen efter jag tagit hem honom, att han liksom Pluto hade berövats ena ögat. Denna omständighet ökade däremot bara min frus tillgivenhet för katten; som jag redan nämnt ägde min fru i hög grad ett ömsint sinne, vilket en gång även hade varit ett utmärkande drag hos mig, och källan till många av mina enklaste och renaste nöjen.

Ju mer motvilja jag kände för denna katt, desto mer verkade dess tillgivenhet mot mig öka. Katten följde mina steg med en envishet, som det är svårt att beskriva för läsaren. När jag satt ner kröp den under stolen, eller så hoppade den upp i mitt knä, och täckte mig med sina äckliga ömhetsbetygelser. Om jag reste mig för att gå kom den mellan mina fötter och välte mig nästan, eller så klättrade den med sina vassa klor i mina kläder upp till mitt bröst. Vid dessa tillfällen, även om jag längtade att slå ihjäl den med ett slag, avhöll jag mig från att göra det, delvis på grund av minnet av mitt tidigare brott, men främst - låt mig få erkänna - av en oerhörd rädsla för odjuret.

Denna rädsla var inte precis en skräck för fysisk ondska - och ändå kan jag inte hitta en annan definition av min känsla. Jag nästan skäms för att erkänna - ja även i denna brottslingens cell, skäms jag nästan för att erkänna - att den fasa och skräck som djuret ingav mig med, hade förhöjts genom ett av de mest overkliga fantasifoster som är möjliga att föreställa sig. Min fru hade påkallat min uppmärksamhet, mer än en gång, till det karaktäristiska vita märket, som jag berättat om som utgjorde den enda synbara skillnaden mellan det märkliga djuret och det jag hade dödat. Läsaren kommer att komma ihåg att detta märke, även om stort nu, hade från början varit mycket obestämt, men genom långsam steg - nästan omärkliga steg, och som under lång tid mitt förstånd kämpat för att förkasta som inbillning - ja det hade till sist antagit en tydlig och klar kontur. Det representerade nu ett märke som jag ryser av att nämna - och för detta, framför allt, avskydde och fruktade jag monstret och jag skulle ha gjort mig kvitt monstret om jag hade vågat - det var nu, säger jag, bilden av en avskyvärda - av en skräckinjagande sak - av en GALGE! - Å,du sorgesamma och fruktansvärda drivkraft av skräck och brott - av ångest och död!

Och nu var jag verkligen bedrövlig bortom bedrövligheten för själva mänskligheten. Och det var ett oskäligt djur - vars kamrat jag hade föraktfullt tagit livet av - ett oskäligt djur som orsakade mig - en människa, formad av Guds egen avbild - så mycket lidande. Ack! varken på dagen eller på natten kände jag välsignelsens vila längre! Den förstnämnda varelsen lämnade mig ingen stund ensam, och med den senare, började jag, varje timme, från drömmar av outsäglig fruktan, finna dess heta andedräkt i mitt ansikte, och dess tunga vikt - en förkroppsligad mardröm som jag inte hade makt att skaka av mig - liggande tungt över mitt hjärta för evigt!

Under trycket av dessa plågor, gav den svaga kvarlevan av det goda inom mig efter. Onda tankar blev min enda själsfrände - de mörkaste och mest onda tankar. Dysterheten i mitt vanliga humör ökade till hat mot allting och mot alla människor, Min tåliga fru var tyvärr den som drabbades mest av mina allt tätare och okontrollerbara raseriutbrott.

En dag följde hon med mig i några hushållsärenden ner i källaren i den gamla byggnaden som vår fattigdom tvingade oss att bo i. Katten följde mig ner för de branta trappor och fällde mig nästan handlöst, det förbittrade mig till vansinne. I min vrede glömde jag den barnsliga fruktan som hittills hade hindrat min hand från att slå katten och jag lyfte en yxa och måttade ett slag mot djur som, naturligtvis, skulle ha varit direkt dödlig hade det skett som jag ville. Men detta slag stoppades vid handen av min fru. Eggad, av ingripandet, till ett demoniskt raseri, drog jag tillbaka min arm från hennes grepp och begravde yxan i hennes hjärna. Hon föll död ner på plats, utan en suck.

Då detta ohyggliga mord var utfört, inriktar jag mig genast och målmedvetet, på uppgiften att dölja kroppen. Jag visste att jag inte kunde föra den från huset, varken på dagen eller på natten, utan risk att bli upptäckt av grannar. Många planer kom till mitt sinne. Vid en tidpunkt tänkte jag stycka liket i minimala fragment, och förstöra dem genom att elda upp dem. Vid en annan, beslöt jag att gräv en grav i golvet i källaren. Vidare övervägde jag att kasta liket i brunnen i trädgården - att packa ner det i en låda, som varor som handlas med, med de sedvanliga villkor och på så sätt få en bärare att ta det från huset. Till sist kom jag på vad jag tyckte var en mycket bättre utväg än någon av de andra. Jag beslutade att mura in kroppen i en vägg i källaren - som munkar under medeltiden sägs ha murat in sina offer.

För ett ändamål som detta var källaren väl anpassad. Dess väggar var löst konstruerade, och hade nyligen blivit putsade med grovt puts, samt att fukten i luften hade hindrat väggarna att hårdna. Dessutom i en av väggarna fanns en utbuktning, orsakad av en falsk skorsten eller eldstad, som hade murats igen, och gjorts att likna resten av källaren. Jag tvivlade inte på att jag lätt skulle kunna flytta undan tegelstenarna på detta stället, lägga in liket, och mura igen hålet som innan, så att inget öga skulle kunna upptäcka någonting misstänksamt. Och i denna beräkning blev jag inte lurad. Med hjälp av en kofot flyttade jag lätt tegelstenarna, och, efter att försiktigt lagt kroppen mot den inre väggen, stödde jag den i position, och utan bekymmer, la jag åter tillbaka väggens struktur som den ursprungligen var. Efter att ha inhandlat murbruk, sand och hår, med alla tänkbara försiktighetsåtgärder, beredda jag ett puts som inte kunde skiljas från det gamla, och med detta gick jag mycket noga över det nya teglet. När jag var färdig, kände jag mig övertygad om att allt var rätt. Väggen gav inte minsta intryck av att ha blivit omgjord. Skräpet på golvet plockade jag upp med största omsorg. Jag såg mig triumferande omkring och sade till mig själv - "Här har åtminstone inte mitt arbete varit förgäves."

Mitt nästa steg var att leta efter djuret som hade varit orsaken till så mycket elände, ty jag hade till slut fattat beslutet att avliva katten. Hade jag haft möjlighet att få tag på djuret, hade det inte funnits någon tvivel om dess öde, men det visade sig att det sluga djuret hade blivit oroat av min tidigare ilska och våldet som följde, och djuret vägrade att visa sig under mitt nuvarande humör. Det är omöjligt att beskriva, eller föreställa sig, den djupa och lyckliga känslan av lättnad som frånvaron av det avskydda varelsen framkallade i mitt bröst. Den visade sig inte under natten - och därmed för en natt åtminstone, sedan den kommit in i huset, sov jag djupt och lugnt, ja, jag sov även med bördan av mordet på min själ!

Den andra och den tredje dagen gick, och fortfarande kom inte min plågoande. Än en gång andades jag som en fri man. Monstret, i sin skräck, hade flytt platsen för evigt! Jag borde inte behöva se den mer! Min lycka var total! Skulden av mina mörka gärning störde mig, men bara lite. Några få förfrågningar hade gjorts, men dessa hade varit lätta att besvara. Även efterforskningar hade inletts - men givetvis fanns ingenting att upptäcka. Jag såg min framtida lycka som tryggad.

På den fjärde dagen av mordet, kom ett några poliser, mycket oväntat, in i huset, och började igen att genomföra noggranna undersökningar av huset. Eftersom jag var säker på att de inte skulle hitta mitt dolda gömställe, kände jag ingen förlägenhet alls. Poliskonstaplarna bad mig följa med dem under deras sökande. De lämnade inga skrymsle eller vrå outforskade. Till sist, för tredje eller fjärde gången, steg de ner i källaren. Jag darrade inte i en muskel. Mitt hjärta slog lugnt som hos den som oskyldigt slumrar. Jag gick från ena änden av källaren till den andra. Jag la mina armar över mitt bröst och vandrade lätt fram och tillbaka. Poliskonstaplarna var nöjda och redo att avvika. Glädjen i mitt hjärta var alltför stark för att hålla inne. Jag brann av längtan att få säga om blott ett enda ord, i form av triumf, och för att förstärka deras övertygelse om min oskuld.

"Mina herrar", sa jag till sist, samtidigt som poliserna klättrade upp för trapporna, "Jag är glad att ha kunnat undanröjt era misstankar. Jag hoppas att ni alla mår väl, och att ni har lite mer hövlighet. Förresten, mina herrar, detta - detta är ett väldigt välbyggt hus. (I den rabiata viljan att säga något lättsamt, visste jag knappt vad jag hade yttrat alls.) - "Jag får säga ett utmärkt välbyggt hus. Dessa väggar - men går ni mina herrar? - Dessa väggar är verkligen stabila." och här genom mitt blotta vansinne av övermod, knackade jag hårt med en käpp, som jag höll i min hand, på just den delen av väggen bakom vilket liket av min älskade fru fanns.

Men må Gud skydda mig och frälsa mig från min ärkefiendes huggtänder. Knappt hade efterklangen av mina slag sjunkit till tystnad, förrän jag blev besvarad av en röst inifrån graven! - Genom tjut, först dovt och halvkvävt, som ett snyftande barn, och sedan snabbt ökande till ett enda långt, högljudd, och oavbrutet skrik, helt onormalt och omänskligt - ett tjut - en klagans skrik, till hälften av skräck och till hälften av triumf, ett som enbart kunde ha uppstått från helvetet, förenat från halsarna av de fördömda i deras ångest och av demoner som jublar uti fördömelsen.

Om mina egna tankar är det dårskap att tala om. Svimfärdig, stapplade jag till den motsatta väggen. För ett ögonblick förblev polismännen på trappan orörlig på grund av skräck och bävan. I nästa ögonblick, slet ett dussintal kraftiga armar i väggen. Väggen föll i sin helhet. Liket, redan kraftigt förruttnat och fullt av fläckar med levrat blod, stod upprätt inför ögonen på åskådarna. På dess huvud, med röd vidgad mun och ett ensamt öga brinnande av eld, satt det fruktansvärda odjuret, vars slughet hade förlett mig till mord, och vars anklagande röst hade skickat mig till bödeln. Jag hade murat in monstret i graven.

Originalets titel The Black Cat, först publicerad i "The Saturday Evening Post" 19/8 1843

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------