Diskutera gärna frågorna med din bänkkamrat, men skriv individuellt på Class Room.
Edgar Allan Poe (1809-1849) föddes i Boston, blev tidigt föräldralös och växte upp i fosterhem. Poes liv
blev fyllt av dramatik och tragik. Han gifte sig 1836 med sin fjortonåriga kusin Virginia Clemm, som tio år senare dog i tuberkulos. Efter hennes död blev den redan alkoholiserade författarens mentala tillstånd allt sämre. Han hittades yrande och halvt medvetslös den tredje oktober 1849 på en gata i Baltimore. Poe var inte i stånd att förklara hur han hamnat i denna situation och varför han var klädd i kläder som inte var hans egna. Han avled den sjunde oktober på Washington College Hospital endast 40 år gammal.
Poe var i första hand poet och kritiker, men berättartävlingar i tidningar sporrade honom att pröva att skriva noveller. Mästerverk som "Huset Ushers undergång" (The fall of the house of Usher), "Morden på rue Morgue" (The murders in the Rue Morgue) och "Den svarta katten" (The Black Cat) och Korpen (The Raven) visar på hans intellekt och skarpsinne. Oförklarliga kriminalgåtor som speglar okända krafter inom människan gör honom till en unik författare. Hans speciella och inte sällan mardrömslika verk influerade starkt skräck- och fantasy-genrerna. Tillsammans med Mary Shelley betraktas Edgar Allan Poe som en av skräckromantikens mästare.
Den svarta katten
(The Black Cat)
Av Edgar Allan Poe
Med min penna ska jag för er nu berätta min våldsamma men ändå enkla historia och jag varken förväntar mig eller ber om er övertygelse. Mitt förstånd skulle vara vansinnigt om jag förväntade mig att ni skulle tro på denna märkliga berättelse, där mina egna sinnen, som i allra högsta grad upplevde förloppet, vägrar att kännas vid mina upplevelser. Men tro mig jag är inte galen – och med säkerhet drömmer jag ej. Men imorgon dör jag och jag vill lätta min själ. Min omedelbara avsikt är att enkelt, blottande och utan tillägg, berätta för världen om händelsekedja som utspelades i mitt hem. Konsekvenserna av dessa händelser har förskräckt – har plågat – ja, har till och med förstört mig. Ändå kommer jag inte att försöka förklara dem. För mig har händelserna varit fyllda av skräck – för många av er kommer de att verka mer märkliga än skrämmande. Härefter kommer kanske någon med förstånd kunna minska min fanatism över det ogreppbara, någon vars förstånd besitter mer lugn, med mer logiskt tänkande och långt mindre lättretligt än mitt eget psyke, dennes förstånd kommer att uppfatta i mina skräckfyllda detaljerade omständigheter inget mer är än en vanlig följd av naturliga orsaker och verkan.
Tidigt i min barndom uppmärksammades jag för min fogliga och humanistiska läggning. Men ömsinthet var så påfallande att jag blev förlöjligad av mina kamrater. Jag tyckte särskilt mycket om djur, och blev bortskämd av mina föräldrar med en mängd husdjur. Med mina djur spenderade jag större delen av min tid och jag var aldrig så lycklig som när jag fick klappa dem eller ge dem mat. Detta personlighetsdrag blev alltmer utpräglat när jag växte upp och som vuxen man fann jag djuren som en av mina huvudsakliga källor till glädje. För dem som varit fästa vid en trogen och klok hund, behöver jag knappast bemöda mig med att förklara den intensiva tacksamhet som skänkts från en hund. Det finns något i den osjälviska och uppoffrande kärleken från en hund, som direkt träffar hjärtat på den man, som vid upprepande tillfällen fått testa människans usla vänskap och lövtunna trofastheten.
Jag gifte mig tidigt och var glad att finna att min frus läggning var lik min egen. Hon blev observant på min svaghet för djur och föresatt inget tillfälle att införskaffa fler husdjur. Vi hade fåglar, guldfiskar, en fin hund, kaniner, en liten apa och en katt. Den senare var en påfallande stor och vacker katt, helt svart och förvånansvärt skarpsinnig. När det gällde kattens intelligens som emellanåt kom på tal, kom min frus vidskeplighet fram och hon påtalade ofta den urgamla folktron att alla svarta kattor är förklädda häxor. Inte för att hon seriöst trodde eller menade något med sina påpekanden – jag nämner mest detta för ingen bättre orsak än att det råka falla mig i minnet.
Pluto – var denna katts namn – han var mitt favoritdjur och min lekkamrat. Jag ensam utfodrade honom och han följde mig varhelst jag gick i huset. Det var till och med svårt att hindra honom från att följa med mig på stadens gator.
Vår vänskap varade på detta sätt i flera år, under denna tid genomgick dock mitt temperament och karaktär – genom dryckenskapens djävulska påverkan – (jag rodnar till att erkänna det) en grundlig förändring till det sämre. För varje dag blev jag mer lynnig, mer lättretlig, mer hänsynslös mot mina medmänniskor. Jag lät mig själv använda ovårdat språk mot min hustru, jag lät henne även känna på våldets hand. Självklart märkte mina husdjur av förändringen i mitt humör. Inte nog med att jag försummade dem, jag misshandlade dem också. Mina känslor för Pluto var fortfarande starka och dessa hindrade mig från att misshandla honom på samma sätt som jag misshandlade kaninen, apan och till och med hunden, när de av misstag eller av tillgivenhet kom nära mig. Men min sjukdom förvärrades – för vilken sjukdom är som Alkoholen – och slutligen fick också Pluto, som nu var gammal och följaktligen något retlig, uppleva effekterna av mitt sjuka lynne.
En natt återvände jag hem, mycket berusad från en av mina rundor i staden. Jag inbillade mig att katten undvek min närvaro. Jag grep tag i honom, katten skräckslagen av mitt våld orsakade mig en obetydlig bitskada på min hand. Besatt av den onde andens raseri var jag inte mig själv längre. Mitt förnuft och min själ lämnade min kropp, och en djävulsk ondska närd av gin genomfor varje fiber av min kropp. Jag tog fram ur västfickan min pennkniv, öppnade den, fattade det stackars djuret om halsen och avsiktligt gröpte jag ur kattens ena öga ur dess ögonhåla med pennkniven. Jag rodnar, jag brinner, jag ryser när jag berättar om denna grymhet.
När förnuftet återvände nästa morgon – när jag hade sovit av mig alkoholens ångor från nattens dryckesrunda – erfor jag en känsla halvt av skräck och halvt av ånger för det brott jag hade gjort mig skyldig till, men det var som mest en svag och tvetydig känsla, för min själ förblev orörd. Jag återupptog mina utsvävningar och dränkte minnet av illdådet i vin.
Under denna tid återhämtade sig katten långsamt. Den tomma ögonhålan var sannerligen en hemsk syn men katten tycktes inte längre lida av någon smärta. Han rörde sig som vanligt i huset, men, som kan vara förväntat, flydde han i fasa vid närmande från mig. Så mycket hade jag kvar av mitt gamla hjärta att jag sörjde denna uppenbara motvilja mot mig från den varelse som en gång hade älskat mig så. Men denna känsla byttes snart ut mot irritation. Och då kom, som om jag slutligen och oåterkalleligt nått min undergång, perversitetens ande över mig. Den systematiska filosofin befattar sig inte med perversiteten. Jag är ändå övertygad om att perversiteten är en av de mest primitiva ingivelserna i det mänskliga hjärtat, att det är en av de primära krafterna som formar en människas karaktär. Vem har inte hundratals gånger funnit sig själv begå ett uselt eller dumt agerande för inga andra orsaker än av det enkla skälet att han vet att han inte bör handla så? Har vi inte en ständig böjelse, mot vårt bättre vetande, att bryta mot det som lagar föreskriver, enbart därför lagen föreskriver det? Perversiteten blev min slutliga undergång. Det var denna outgrundliga längtan efter att plåga sig själv – till att erbjuda våldets dess egna natur – till att göra det onda bara för det ondas skull – som drev mig till att fortsätta och slutligen fullända den skada jag hade förorsakat det oskyldiga djuret.
En morgon trädde jag kallblodigt en snara runt kattens hals och hängde den från en trädgren – där hängde den medan tårarna strömmade från mina ögon och med den bittraste ånger i mitt hjärta – jag hängde den därför att jag visste att den hade älskat mig och därför jag kände att den inte hade gjort mig något ont – jag hängde den därför jag visste att i och med detta hade jag begått en synd – en dödlig synd som skulle äventyra min odödliga själ, att jag, om något sådant vore möjligt, inte skulle kunna nås av den oändliga barmhärtighetens nåd hos den mest barmhärtiga och mest hemska Gud.
På natten till den dagen då denna grymma handling utspelade sig, väcktes jag upp från min sömn av skriken: Elden är lös. Mina sängkläder stod i lågor. Hela huset var i lågor. Det var med stor svårighet min fru, en tjänare och jag själv lyckades fly undan elden. Förstörelsen var fullständig. Alla mina världsliga tillgångar var uppbrunna och jag resignerade helt till förtvivlan och hopplöshet.
Jag står över svagheten att vilja etablera ett samband mellan orsak och verkan, mellan katastrofen och det ohyggligt grymma dådet. Men jag anar en kedja av faktorer – och önskar inte lämna en enda möjlig länk oförklarad. Dagen efter branden besökte jag ruinerna. Väggarna, med ett undantag, hade rasat in. Detta undantag var en innervägg, inte särskilt tjock, som stod i mitten av huset, och mot vilken min sängs huvudände varit uppställd emot. Färgen här hade i stort sett stått emot brandens framfart, – ett faktum jag tillskrev att den hade varit helt nymålad. Runt denna vägg hade en folkmassa samlats, och många personer tycktes hela tiden undersöka en speciell del av väggen med stor uppmärksamhet. Orden ”ovanligt”, ”främmande” och andra liknade uttryck, väckte min nyfikenhet. Jag närmade mig och såg avbilden av en gigantisk katt, inpräglad i den vita väggytan. Avbildningen var ytterst noggrann och precis. Där var ett rep kring kattens hals.
När jag första såg denna uppenbarelse - för mig var det verkligen en skrämmande uppenbarelse - greps jag av förundran och fasa. Men efter en stunds reflektion kom jag till insikt. Min katt hade varit hängd i ett träd i trädgården intill huset. När brandlarmet gick hade trädgården omedelbart fyllts av en folkmassa - någon i folkmassan måste ha klippt ner katten från trädet och kastat denne genom ett öppet fönster in i min kammare. Detta hade troligen gjorts för att väcka mig från min sömn. När de andra väggarna rasade hade offret för min grymhet blivit inpressad i den ännu icke torra väggen och kalken tillsammans med lågorna och ammoniak från kattens lik hade skapat det skrämmande porträttet jag såg.
Fastän jag kunde med förnuftet reda ut orsakerna till det inträffade, även om mitt samvete inte helt och hållet accepterade förklaringen, påverkade händelsen starkt min fantasi. Månaderna gick men jag kunde inte bli av med spökbilden av katten, och under denna period kom jag tillbaka in i min känsla av vad som tycktes vara ånger, men som inte var det. Det gick så långt att jag ångrade förlusten av djuret, och jag började se mig om, bland de usla krogar jag nu frekvent besökte, efter ett annat djur av samma ras, och med något så när liknade utseende, som skulle kunna fylla dess plats.
En natt när jag satt, halvt oregerligt, i ett skandalberyktat näste, blev min uppmärksamhet plötsligt riktad mot ett svart föremål som vilade uppe på en av de stora faten av gin, eller av rom, vilket var den huvudsakliga möbleringen av stället. Jag hade tittat stadigt på toppen av tunnan i några minuter, och vad som nu förvånade mig var faktumet att jag inte tidigare hade uppfattat föremålet där uppe. Jag närmade mig, och jag rörde den med min hand. Det var en svart katt - en väldigt stor en - lika stor som Pluto, och lik honom i alla avseenden utom ett. Pluto hade inget vitt hår på någon del av kroppen; men denna katt hade en stor, något obestämd fläck av vitt hår som täckte större delen av bröstet.
När jag rörde honom, reste han sig omedelbart och började spinna ljudligt, strök sig mot min hand, och uppträde nöjd över min uppmärksamhet. Detta var det djur jag hade sökt efter. Genast erbjöd jag mig att köpa katten av värdshusvärden; men denna gjorde inget anspråk på djuret - han visste inget om den - han hade aldrig sett den förut. Jag fortsatte smeka katten och när jag förberedde mig för att gå hem ville djuret följa med mig. Jag tillät katten att följa med mig; på vägen hem stannade jag då och då och klappade katten. När katten kom fram till huset gjorde den sig genast hemmastadd, och blev snabbt min frus favorit.
För min egen del, fann jag snart en olustig känsla inom mig. Detta var motsatsen till vad jag hade förväntat mig; jag vet inte hur eller varför det var så att kattens tillgivenhet för mig snarare äcklade och irriterade mig. Långsamt började dessa känslor av äckel och irritation växa till ett bittert hat. Jag undvek djuret; en viss känsla av skam, och minnet av mina tidigare grymma handlingar, hindrade mig från att fysiskt misshandla det. Flera veckor gick utan att jag slog eller behandlade katten illa; men gradvis - ytterst gradvis - började jag se på katten med outsäglig avsky, och flydde i tysthet dess förhatliga närvaro, som från pestens andetag.
Vad som, utan tvekan, ökade mitt hat mot odjuret, var när jag upptäckte på morgonen dagen efter jag tagit hem honom, att han liksom Pluto hade berövats ena ögat. Denna omständighet ökade däremot bara min frus tillgivenhet för katten; som jag redan nämnt ägde min fru i hög grad ett ömsint sinne, vilket en gång även hade varit ett utmärkande drag hos mig, och källan till många av mina enklaste och renaste nöjen.
Ju mer motvilja jag kände för denna katt, desto mer verkade dess tillgivenhet mot mig öka. Katten följde mina steg med en envishet, som det är svårt att beskriva för läsaren. När jag satt ner kröp den under stolen, eller så hoppade den upp i mitt knä, och täckte mig med sina äckliga ömhetsbetygelser. Om jag reste mig för att gå kom den mellan mina fötter och välte mig nästan, eller så klättrade den med sina vassa klor i mina kläder upp till mitt bröst. Vid dessa tillfällen, även om jag längtade att slå ihjäl den med ett slag, avhöll jag mig från att göra det, delvis på grund av minnet av mitt tidigare brott, men främst - låt mig få erkänna - av en oerhörd rädsla för odjuret.
Denna rädsla var inte precis en skräck för fysisk ondska - och ändå kan jag inte hitta en annan definition av min känsla. Jag nästan skäms för att erkänna - ja även i denna brottslingens cell, skäms jag nästan för att erkänna - att den fasa och skräck som djuret ingav mig med, hade förhöjts genom ett av de mest overkliga fantasifoster som är möjliga att föreställa sig. Min fru hade påkallat min uppmärksamhet, mer än en gång, till det karaktäristiska vita märket, som jag berättat om som utgjorde den enda synbara skillnaden mellan det märkliga djuret och det jag hade dödat. Läsaren kommer att komma ihåg att detta märke, även om stort nu, hade från början varit mycket obestämt, men genom långsam steg - nästan omärkliga steg, och som under lång tid mitt förstånd kämpat för att förkasta som inbillning - ja det hade till sist antagit en tydlig och klar kontur. Det representerade nu ett märke som jag ryser av att nämna - och för detta, framför allt, avskydde och fruktade jag monstret och jag skulle ha gjort mig kvitt monstret om jag hade vågat - det var nu, säger jag, bilden av en avskyvärda - av en skräckinjagande sak - av en GALGE! - Å,du sorgesamma och fruktansvärda drivkraft av skräck och brott - av ångest och död!
Och nu var jag verkligen bedrövlig bortom bedrövligheten för själva mänskligheten. Och det var ett oskäligt djur - vars kamrat jag hade föraktfullt tagit livet av - ett oskäligt djur som orsakade mig - en människa, formad av Guds egen avbild - så mycket lidande. Ack! varken på dagen eller på natten kände jag välsignelsens vila längre! Den förstnämnda varelsen lämnade mig ingen stund ensam, och med den senare, började jag, varje timme, från drömmar av outsäglig fruktan, finna dess heta andedräkt i mitt ansikte, och dess tunga vikt - en förkroppsligad mardröm som jag inte hade makt att skaka av mig - liggande tungt över mitt hjärta för evigt!
Under trycket av dessa plågor, gav den svaga kvarlevan av det goda inom mig efter. Onda tankar blev min enda själsfrände - de mörkaste och mest onda tankar. Dysterheten i mitt vanliga humör ökade till hat mot allting och mot alla människor, Min tåliga fru var tyvärr den som drabbades mest av mina allt tätare och okontrollerbara raseriutbrott.
En dag följde hon med mig i några hushållsärenden ner i källaren i den gamla byggnaden som vår fattigdom tvingade oss att bo i. Katten följde mig ner för de branta trappor och fällde mig nästan handlöst, det förbittrade mig till vansinne. I min vrede glömde jag den barnsliga fruktan som hittills hade hindrat min hand från att slå katten och jag lyfte en yxa och måttade ett slag mot djur som, naturligtvis, skulle ha varit direkt dödlig hade det skett som jag ville. Men detta slag stoppades vid handen av min fru. Eggad, av ingripandet, till ett demoniskt raseri, drog jag tillbaka min arm från hennes grepp och begravde yxan i hennes hjärna. Hon föll död ner på plats, utan en suck.
Då detta ohyggliga mord var utfört, inriktar jag mig genast och målmedvetet, på uppgiften att dölja kroppen. Jag visste att jag inte kunde föra den från huset, varken på dagen eller på natten, utan risk att bli upptäckt av grannar. Många planer kom till mitt sinne. Vid en tidpunkt tänkte jag stycka liket i minimala fragment, och förstöra dem genom att elda upp dem. Vid en annan, beslöt jag att gräv en grav i golvet i källaren. Vidare övervägde jag att kasta liket i brunnen i trädgården - att packa ner det i en låda, som varor som handlas med, med de sedvanliga villkor och på så sätt få en bärare att ta det från huset. Till sist kom jag på vad jag tyckte var en mycket bättre utväg än någon av de andra. Jag beslutade att mura in kroppen i en vägg i källaren - som munkar under medeltiden sägs ha murat in sina offer.
För ett ändamål som detta var källaren väl anpassad. Dess väggar var löst konstruerade, och hade nyligen blivit putsade med grovt puts, samt att fukten i luften hade hindrat väggarna att hårdna. Dessutom i en av väggarna fanns en utbuktning, orsakad av en falsk skorsten eller eldstad, som hade murats igen, och gjorts att likna resten av källaren. Jag tvivlade inte på att jag lätt skulle kunna flytta undan tegelstenarna på detta stället, lägga in liket, och mura igen hålet som innan, så att inget öga skulle kunna upptäcka någonting misstänksamt. Och i denna beräkning blev jag inte lurad. Med hjälp av en kofot flyttade jag lätt tegelstenarna, och, efter att försiktigt lagt kroppen mot den inre väggen, stödde jag den i position, och utan bekymmer, la jag åter tillbaka väggens struktur som den ursprungligen var. Efter att ha inhandlat murbruk, sand och hår, med alla tänkbara försiktighetsåtgärder, beredda jag ett puts som inte kunde skiljas från det gamla, och med detta gick jag mycket noga över det nya teglet. När jag var färdig, kände jag mig övertygad om att allt var rätt. Väggen gav inte minsta intryck av att ha blivit omgjord. Skräpet på golvet plockade jag upp med största omsorg. Jag såg mig triumferande omkring och sade till mig själv - "Här har åtminstone inte mitt arbete varit förgäves."
Mitt nästa steg var att leta efter djuret som hade varit orsaken till så mycket elände, ty jag hade till slut fattat beslutet att avliva katten. Hade jag haft möjlighet att få tag på djuret, hade det inte funnits någon tvivel om dess öde, men det visade sig att det sluga djuret hade blivit oroat av min tidigare ilska och våldet som följde, och djuret vägrade att visa sig under mitt nuvarande humör. Det är omöjligt att beskriva, eller föreställa sig, den djupa och lyckliga känslan av lättnad som frånvaron av det avskydda varelsen framkallade i mitt bröst. Den visade sig inte under natten - och därmed för en natt åtminstone, sedan den kommit in i huset, sov jag djupt och lugnt, ja, jag sov även med bördan av mordet på min själ!
Den andra och den tredje dagen gick, och fortfarande kom inte min plågoande. Än en gång andades jag som en fri man. Monstret, i sin skräck, hade flytt platsen för evigt! Jag borde inte behöva se den mer! Min lycka var total! Skulden av mina mörka gärning störde mig, men bara lite. Några få förfrågningar hade gjorts, men dessa hade varit lätta att besvara. Även efterforskningar hade inletts - men givetvis fanns ingenting att upptäcka. Jag såg min framtida lycka som tryggad.
På den fjärde dagen av mordet, kom ett några poliser, mycket oväntat, in i huset, och började igen att genomföra noggranna undersökningar av huset. Eftersom jag var säker på att de inte skulle hitta mitt dolda gömställe, kände jag ingen förlägenhet alls. Poliskonstaplarna bad mig följa med dem under deras sökande. De lämnade inga skrymsle eller vrå outforskade. Till sist, för tredje eller fjärde gången, steg de ner i källaren. Jag darrade inte i en muskel. Mitt hjärta slog lugnt som hos den som oskyldigt slumrar. Jag gick från ena änden av källaren till den andra. Jag la mina armar över mitt bröst och vandrade lätt fram och tillbaka. Poliskonstaplarna var nöjda och redo att avvika. Glädjen i mitt hjärta var alltför stark för att hålla inne. Jag brann av längtan att få säga om blott ett enda ord, i form av triumf, och för att förstärka deras övertygelse om min oskuld.
"Mina herrar", sa jag till sist, samtidigt som poliserna klättrade upp för trapporna, "Jag är glad att ha kunnat undanröjt era misstankar. Jag hoppas att ni alla mår väl, och att ni har lite mer hövlighet. Förresten, mina herrar, detta - detta är ett väldigt välbyggt hus. (I den rabiata viljan att säga något lättsamt, visste jag knappt vad jag hade yttrat alls.) - "Jag får säga ett utmärkt välbyggt hus. Dessa väggar - men går ni mina herrar? - Dessa väggar är verkligen stabila." och här genom mitt blotta vansinne av övermod, knackade jag hårt med en käpp, som jag höll i min hand, på just den delen av väggen bakom vilket liket av min älskade fru fanns.
Men må Gud skydda mig och frälsa mig från min ärkefiendes huggtänder. Knappt hade efterklangen av mina slag sjunkit till tystnad, förrän jag blev besvarad av en röst inifrån graven! - Genom tjut, först dovt och halvkvävt, som ett snyftande barn, och sedan snabbt ökande till ett enda långt, högljudd, och oavbrutet skrik, helt onormalt och omänskligt - ett tjut - en klagans skrik, till hälften av skräck och till hälften av triumf, ett som enbart kunde ha uppstått från helvetet, förenat från halsarna av de fördömda i deras ångest och av demoner som jublar uti fördömelsen.
Om mina egna tankar är det dårskap att tala om. Svimfärdig, stapplade jag till den motsatta väggen. För ett ögonblick förblev polismännen på trappan orörlig på grund av skräck och bävan. I nästa ögonblick, slet ett dussintal kraftiga armar i väggen. Väggen föll i sin helhet. Liket, redan kraftigt förruttnat och fullt av fläckar med levrat blod, stod upprätt inför ögonen på åskådarna. På dess huvud, med röd vidgad mun och ett ensamt öga brinnande av eld, satt det fruktansvärda odjuret, vars slughet hade förlett mig till mord, och vars anklagande röst hade skickat mig till bödeln. Jag hade murat in monstret i graven.
Originalets titel The Black Cat, först publicerad i "The Saturday Evening Post" 19/8 1843
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
